Det är nästan så jag tycker det är lite vackert. Jag sitter på min fantastiskt praktiska campingstol och blickar ut, med morgonsolen i ögonen, över något som ger mig blandade känslor. Plastpåsar, ölburkar, tält och presenningar ligger om vartannat i ett enda stort kaos, leran är påtaglig och måsarna har en stor matfest lite längre bort. Det är näst intill knäpptyst runt omkring, alla ligger kvar, gömda i sina tält, efter en tuff festkväll. Trots den synliga misären, som om jag får gissa kan jämföras med en av världens alla flyktingläger, kan jag inte förneka annat än att den där söndagsmorgonen trots allt gav mig ett ganska rofyllt minne.
Jag hade spenderat tre dagar på den forna flygflottiljen utanför Norrköping, tillsammans med cirka 50 000 andra festivalbesökare. Mängder av storartister som Volbeat, Mumford and Sons och Rammstein hade gett mig minnesvärda ögonblick, musikfantast som jag är, men alla dessa positiva upplevelser och känslor kom aningen i skymundan. Nyheter om fruktansvärda våldtäkter spred sig snabbt bland de uppspända partytälten, att någon ens kan göra något sådant kan jag inte förstå. Ta sig sådana extrema friheter, ja jag blir bara förbannad. Men det var egentligen inte det jag tänkte skriva om i den här krönikan, det har så många redan gjort på ett bra sätt. Jag bara hoppas att den stora och nödvändiga uppmärksamhet som uppstått kan ge resultat, det måste det göra.
När jag satt där i min campingstol i solskenet, klockan 05.30 på morgonkvisten, inväntade jag mina vänner, de hade inte vaknat ännu. Vi skulle lämna festivalområdet tidigt för att slippa den massiva bilkö som man annars brukar fastna i. När vi väl var redo packade vi ihop våra tält, samlade in allt vårt skräp i de plastpåsar man fått vid ingången några dagar tidigare och lämnade dessa vid den återvinningsstation som arrangörerna inrättat för att minska omfattningen av det röjningsarbete som annars kan pågå i flera veckor efter att den sista festivalbesökaren lämnat området. Det kändes naturligt, det kändes rätt, det kändes självklart, men tydligen var vi ganska ensamma om den uppfattningen. Kvar fanns en ”tältkyrkogård”, som en av Sveriges Radios reportrar beskrev det. Nästan allt var kvarlämnat, dyra tält av olika slag, campingstolar, matrester, orörda ölburkar, tomma ölburkar, handdukar, sovsäckar, kuddar, madrasser, kläder, ja listan är lång.
Vad beror detta på? Är vi bara så ofattbart lata att vi inte orkar städa upp efter oss? Är vi så oansvariga att vi bara överlämnar våra problem till andra medmänniskor? Är vi så rika att några ynka tält allt går att köpa nya? Eller är vi, om vi ska sammanfatta frågeställningarna, oerhört bortskämda? Det som gör mig mest upprörd är att miljontals människor runt om i världen bara drömmer om de saker som vi tar för givet. Ett tält, med dess tillbehör, skulle vara rena lyxhotellet i jämförelse med den tillvaro de befinner sig i. Jag kan inte sitta här och säga att jag är någon slags förebild, som skänker mängder av kläder, pengar och andra saker till hjälporganisationer, men det finns det människor som gör, och de gör skillnad. Alla krafter, stora som små, som jobbar för en bättre värld, de är mina förebilder.