Det här att han drar sig tillbaka från politiken nu har inget att göra med ålder, eller någon vild längtan efter att påta i trädgården eller mata fåglarna. Snarare tvärtom. Nu vill han ha tid. Tid för sig själv, sin familj och för att få omsätta alla de erfarenheter och kunskaper han fått med sig genom alla åren inom politiken.

– Ja, jag vill få tid att fundera och reflektera lite över livet. Nu känns som ett bra tillfälle att göra det.

Vi träffas på hans tjänsterum i stadshuset en eftermiddag i november. Utsikten kan ingen klaga på. Utanför fönstret tornar domkyrkan upp sig i all sitt majestät. Än har han inte påbörjat packningen, men flyttkartonger är beställda, säger han.

Högar med papper och dokument ligger uppstaplade på skrivbordet. Innanför dörren på en bänk ligger några bokhögar, överst en med titeln "Nära till affär´n" av Tannefors hembygdsförening. Ett Gripenplan pryder framsidan på en annan bok med den prosaiska titeln "Flyg i dag".

– Jag gillar det här rummet, och den där kommer jag att sakna, säger han och pekar på en tavla.

Det är Linköpingsbördige konstnären Leif Elggren som är upphovspersonen till målningen vars titel Paul Lindvall är något osäker på. Men det är i alla fall något som innehåller orden Drottning Kristina och triptyk, tror han.

Tavlan föreställande Ho Chi Minh däremot, den har han inte hängt upp.

– Nej, den finns någonstans bland den andra konsten i stadshuset, säger han och skrattar.

Några tankar på att hänga upp kommunistledaren från Vietnam på väggen har han heller aldrig haft. Där går väl gränsen för det passande för moderatledare, gissar han.

Illa nog, säger han, att han ändå “tvingades” tillbe honom under en buddistisk ceremoni i ett tempel.

– Ja, vad skulle jag göra. Jag blev ju ledd in till ett tempel och stod där inne när de började offra till honom. Jag hade ingen aning om vad som var på gång, men överlade snabbt med mig själv och gjorde som de andra, säger han och skrattar i dag åt minnet.

I just det här rummet har Paul Lindvall suttit i två omgångar. Från 2002 – när han efterträdde sin partikollega Sven Lindgren som flyttade till Kalmar och blev landshövding – till valet 2006. Det var då "Allians för Linköping" bildades och han blev kommunstyrelsens ordförande. Som den högst ansvarige politikern i kommunen fick han byta rum. Till ett som var större, men faktiskt med sämre utsikt. Där satt han sedan i åtta år. Efter valet 2014 blev det åter dags för flytt. Alliansen hade förlorat majoriteten. Det kändes surt men utsikten från hans tjänsterum blev i alla fall bättre.

Att sluta nu känns helt rätt, tycker han. Beslutet tog han sommaren 2017 och det hade inga kopplingar till något eventuellt valresultat,

– Men det är klart att det känns extra bra att lämna nu när kommunen har ett Alliansstyre, det kan jag inte sticka under stol med.

Almanackan är på inget sätt tom när han går in i 2019. Han har redan flera uppdrag – inom olika områden – som kommer att sysselsätta honom. Sport, näringsliv och faktiskt – kanske lite förvånade – också kultur.

Så det där med mer att få mer tid till sig själv, nja, det känns inte helt övertygande.

Han har flera ordförandeuppdrag. Det nyaste, ordförandeskapet i LFC gläds han mycket åt. Han vill absolut, säger han, vara med och driva på för att Linköping ska ha elitlag i den absoluta toppen. Jämställdhetsfrågan inom idrotten är också av högsta prioritet.

– Det är upprörande när man ser killars och tjejers olika förutsättningar på elitnivå. Det måste rättas till, säger han och “hotar” med att han ska bli en tuff lobbyist mot kommunen för att se till att löftena om jämställda satsningar inte bara förblir tomma ord.

I somras valdes han också till ordförande i Svenska stadskärnor och här är ambitionen att bli en "arbetande" ordförande, inte bara en som svingar ordförandeklubban fyra gånger om året.

– Jag brukar ju prata om hur viktigt det är med attraktiva stadskärnor och det kommer att bli ännu viktigare nu när näthandeln växer sig stark, säger han.

Sedan tidigare är han också ordförande i Europakorridoren.

– Även om jag inte blir återvald vid stämman så vill jag fortsätta det engagemanget. Jag har hanterat tågfrågan sedan början av 2000-talet och kan de frågorna rätt bra, konstaterar han.

Sitt uppdrag som ordförande i SKL:s demokratiberedning kommer han däremot med största säkerhet att avsluta i mars. De vill nog ha en med närmare kommunal anknytning, gissar han.

På frågan om han har något drömuppdrag svarar han att han inte vet. Men är beredd att ompröva mycket om ett sådant skulle dyka upp.

Även om siktet är inställt på framtiden så finns det ändå flera saker han är extra nöjd och stolt över att ha varit med att förverkliga i Linköping. Fotbollsarenan är en sådan sak. Han påpekar att det inte går att hitta många städer som byggt en arena för att få fram ett bra damlag. Men Linköping gjorde det. Ridanläggningen likaså. Även om killar också rider så är det ändå flest tjejer säger han.

– Vi har visat att vi tar det här med jämställdhet på allvar i kommunen, säger han.

En annan sak han är stolt över är flyglinjen mellan Linköping och Schiphol.

– Vad den har betytt är svårt att värdera. Men helt säkert har den bidragit till tillväxt, jobb och att näringslivet velat satsa.

Han skrattar när han berättar att samma dag som Linköpingslinjen invigdes så öppnade också KLM linjer till Panama och Osaka.

– Då kände jag nog att, yes, nu är vi i den division vi ska vara.

Ett viktigt beslut som togs under hans ordförandetid är beslutet om Ostlänken och att flytta stationen över ån. Ett läge som signalerar modern stadsutveckling samtidigt som den knyter an till Linköpings medeltida sträckning. Gammalt och nytt i skön förening. Passande för en person som både är lite konservativ och lite liberal, tycker han.

Att Vallastaden blev av är han också stolt över och betecknar det som en "highlight."

– Det kommer att visa sig att det var ett lyckokast att bygga ihop universitet och stad.

Rent allmänt är han också nöjd med att ha varit med om att bygga upp en stark ekonomi i Linköping och så är han stolt över det klimatarbete som Linköping bedriver.

Sedan finns det också sådant som bekymrar honom. Den växande ungdoms- och gängkriminaliteten ser han som ett misslyckande.

Så var det det där med kulturuppdrag, tänker du börja skådespela, du har ju viss vana att uppträda från något som kan liknas vid en scen i alla fall?

– Nja, så stort är det inte. Jag är föreslagen i scenkonstbolaget, men valet är inte gjort än. Men jag strävar inte efter en huvudroll, det finns nog viktiga biroller också.