Jennies ena son är 15 år gammal och ska börja årskurs nio. Han har diagnoserna autism, ADD och ångestdiagnos som är ospecificerad. Hennes andra son är 11 år gammal och ska börja femte klass. Han har också autism och ADD. Jennie upplever att hennes söner hamnat mellan stolarna i skolan.
– Jag upplever en stor okunskap i skolan. Det behövs mer kunskap och förståelse kring NPF-diagnoser och hur barnen fungerar. De ska vara i skolan i många timmar, säger hon.
Den äldsta sonen hade svårt i skolan redan i förskoleklass. Han var ofta borta och hade hög skolfrånvaro.
– Innan en diagnos får man som förälder ofta höra att man har ett barn som är besvärligt. Man upplever att det är ett bråkigt barn när det egentligen handlar om oro, ångest och oförståelse. Från skolans sida uttrycker man att man inte vet vad man ska göra.
Autismdiagnosen fick sonen när han var 12 år gammal. I årskurs sex fick han gå till en skolläkare. Läkaren misstänkte att han hade autism och skickade en remiss till BUP. Sonen blev utredd och uppfyllde alla kriterier för autism. Diagnosen var en lättnad för familjen.
– Det var många år som man funderat och tänkt på vad vi gjort för fel som föräldrar, säger Jennie.
Efter diagnosen genomförde BUP en återgivning med skolan där man samlade rektorn och klassmentorn.
– Psykologen som gjorde utredningen berättade om svårigheter, styrkor och rekommendationer hos min son. Men här blev det ett glapp. Skolan menade att det bara var rekommendationer.
BUP ansåg att sonen skulle ha en resursperson under hela dagen. Men det fick han inte av skolan. I skolan hade han svårt att vara med i klassrummet. Jennie och barnens pappa var med på lektionerna under ett par veckor.
– Han har svårt för förändringar och behöver veta vad som ska hända i förväg. Det har inte pedagogen möjlighet att hinna med.
Jennie tycker att skolan behöver individanpassas för elever med NPF-diagnoser.
– Många barn med autism kommer aldrig nå målen. De är till för elever som klarar av att hänga med. Många har svårt att se ett syfte med skolan. När de får höra att de inte klarar målen blir det inte enklare för dem. Skolan ska vara lustfylld och rolig, men blir alldeles för kravfylld.
Uttrycket "en skola för alla" får henne att skaka på huvudet.
– När jag växte upp fanns det andra klasser, särklass och specialklass. Man har tagit bort det för att skolan ska vara för alla. För att eleven ska känna sig inkluderad. Jag hävdar att det blir tvärtom, man blir exkluderad.
Jennie upplever att kommunikationen brustit mellan lärarna gällande hennes äldsta son. Bytet av många olika lärare i mellanstadiet och högstadiet ställde till problem för honom.
– Det vi kom fram till med resurspersonen spreds inte till andra ämneslärare. Det är jätteviktigt att bli bemött på samma sätt. Barnen kan bli väldigt osäkra och utåtagerande om det sker på fel sätt. Jag tycker att mentorerna får axla jättemycket.
Anser du att det är rektorns ansvar?
– Jag tycker det är rektorns ansvar att avlasta mentorn. Att man frågar mentorn om denne behöver stöd och utbildning, säger Jennie.
I åttonde klass fick den äldsta sonen byta till IVAS. En individanpassad skola. Klasserna på IVAS består av åtta elever i varje årskull. De har ett ämne som heter livskunskap. Ämnet handlar om att lära sig hur man agerar i det vardagliga livet. Hur man kommunicerar, handlar och lagar mat. En del elever går halvtid. Några börjar senare på morgonen och slutar senare på eftermiddagen.
Jennies yngre son fick sin autismdiagnos nyligen. Hans skolgång har sett ljusare ut.
– Med lillebror har det varit mer öppensinnat. Han har fantastiska mentorer. De vill förstå och har en dialog med oss föräldrar. De förstår att vi måste hjälpas åt för att det ska bli bra.
Hon upplever att kunskapen kring autism även brister utanför skolan.
– Det finns för lite kunskap i samhället. Vi vill dra in barnen till det normala. Vi blir nöjda och tillfredsställda när de här barnen fungerar i en vardag som förväntas av oss. Men ska det vara så? Är det meningen att de här individerna ska dras in i vår värld.
Att vara förälder till ett barn med autism är krävande. Familjen får regelbunden stöttning från BUP med läkare, psykolog och arbetsterapeut.
– Det är tufft att se barnen kämpa. Jag behöver alltid tänka mig för. Ska jag träffa en vän blir det väldigt komplext. Jag behöver finnas för barnen, säger Jennie.