Favoritplats i Linköping:
Jag älskar Linköping. Linköping har så många fantastiska platser. Jag älskar verkligen det fantastiska eklandskapet och miljöerna kring Tinnerö och Rosenkällasjön. Jag trivs utmärkt i SAAB-arena. Här har jag många goda minnen. Jag gillar verkligen Stångån/Kinda kanal och Göta kanal och de vackra slussarna i de två kanalerna. Trakterna kring Brokind är fantastiska. Den storslagna Domkyrkan/Katedralen är Östergötlands i särklass vackraste och mest betydelsefulla byggnad, men måste jag välja en favoritplats får det bli Stora Torget med Carl Milles storslagna staty av Folke Filbyter.
Här fick jag en kyss:
Jo, jag har fått mer än en kyss i Linköping. Den allra bästa kyssen var dock den 26 mars 1988 utanför Domkyrkan/Katedralen. Annica och jag hade just blivit vigda i Andreaskoret/Mariakoret i Domkyrkan. Vi var glada och lyckliga när vi mötte släkt och vänner utanför domkyrkan. Här fick jag en kyss (eller kanske var det jag som gav en kyss) till Annica. Vi firade därefter med gäster hemma i lägenheten i Tornhagen.
Bästa restaurang/krog:
Det finns många och alltfler riktigt bra restauranger i Linköping. Jag gillar goda hemlagade hamburgare på något av de gatukök som serverar sådana. Linköping har också ett par riktigt bra köttrestauranger. Min kanske största favorit bland restauranger i Linköping är dock ShinNori. Mycket goda Sushi, men också många andra goda rätter. Jo, jag har prövat många sushirestauranger i andra städer och länder men ShinNori är en favorit för mig och hustrun.
Här höll jag mitt första politiska möte:
Det minns jag inte. Kanske var det ett torgmöte? Kanske var det ett möte på föreningslokalen i Mjölby? Politik har varit en del av mitt liv sedan gymnasieåren i Mjölby under början av 1980-talet. Min första valrörelse var 1979. Jag hade inte rösträtt, men medverkade på olika sätt i valrörelsen. Under gymnasietiden i Mjölby hade vi många möten (och en och annan fest) på föreningslokalen i Mjölby. Festerna är förhoppningsvis preskriberade. Det var inte alltid så tyst och stillsamt som grannen våningen under kunde ha önskat. Jag blev invald som ersättare i fullmäktige i Mjölby efter valet 1982. Vid den tidpunkten hade jag dessförinnan varit ordförande för Unga Moderater i Mjölby. När jag blev ordförande var det en förening som närmast kan beskrivas som en ”klubb för inbördes beundran”. När jag slutade som ordförande var det ett femtiotal medlemmar.
Här gick jag i skolan:
Mina första skolår (åk 1-6) gick jag på Blåklintskolan i Mjölby. Det var en bra skola, men med stränga och barska ”mat-tanter” (ursäkta ordvalet) och en träslöjdslärare som satte skräck i många årskullar av elever. Lagmansskolan i Mjölby var min högstadietid. Det lär ha varit en av Östergötlands största högstadieskolor. Gymnasietiden. Kungshögaskolan i Mjölby - samhällsvetenskaplig linje. Rätt linjeval.
Favoritperson från Linköping:
Lars Winnerbäck är naturligtvis en stor personlig favorit. Tage Danielsson är en annan. Jag gillar verkligen Tage Danielssons många kloka sentenser. En favorit är ”utan tvivel är man inte riktigt klok”. Louise Hoffsten är en fantastisk artist. Hennes kamp mot den svåra sjukdomen inger stor respekt och den vittnar också om stor klokskap. Martin Lönnebo hade under sin tid som biskop en alldeles särskild närvaro och andlighet. Nej, han blev aldrig ärkebiskop. Martin Lönnebo är nog den bästa ärkebiskop som Sverige aldrig haft. Linköpings allra största som (genom alla tider) är detta till trots Jöns Jacob Berzelius.
Ett plats jag inte gillar:
När man älskar en stad så gillar man till och med platser som är ganska fula. En stads karaktär formas ju inte bara av de vackra platserna utan också av det lite mer kantiga och ruffiga. Visst finns det platser som inte är så vackra. Jag tänker på stora parkeringsplatser på Tornby och på gamla huvudblocket på US (före ny och ombyggnationen). Svårt att tycka om? Jo, så är det. Värre än fula platser är trots allt sådant som begränsar stadens utveckling. En plats som jag ogillar är E4an och bron över Kinda kanal/Stångån. Den bron byggdes alldeles för låg. Den är också ful. Den begränsar många spännande utvecklingsmöjligheter.
Vem ska få en buss uppkallad efter sig:
Jag vågar inte föreslå att vi ska ha en särskild ”spökbuss”. Låter kanske inte så lockande? Ghosts spektakulära framgångar är väl annars ett gott argument för en spökbuss. Det är nästan alltid kultur- och idrottspersonligheter som gett namn åt bussarna. Inget ont om det, men varför inte låta Linköpings bästa lärare eller Linköpings bästa polis eller kanske Linköpings bästa sjuksköterska få ge namn åt en buss? Vardagshjältar som alltför sällan möter den uppskattning de förtjänar.