I Skäggetorp spelar skolan en stor roll. Här går de flesta barn som bor i området. Nästan alla – 99 procent – har ickesvensk bakgrund. Varje vecka kommer också nyanlända elever. I skolan kämpar alla på. I en intervju sommaren 2017 sa dåvarande rektor Kajsa Andersson att skolan förvisso inte når målen fullt ut, men ändå långt utifrån de förutsättningar som eleverna har. Skolan är också uppmärksammad för sitt framgångsrika sätt att arbeta och i mars ska representanter för Skäggetorpsskolan åka till Stockholm och Skolverket för att visa upp sig som ett exempel för andra skolor.

Så långt är allt bra. Men det är det där andra, det där som händer utanför skoldagen som är ett allt större bekymmer.

– De flesta ungdomar här har ingen vettig fritidssysselsättning och det är skrämmande att ingen bryr sig, säger Benjamin Imamovic, processtödjare på skolan.

Han är en eldsjäl, brinner för eleverna, både under och efter skoldagen och han har jobbat på skolan under flera år.

Nu är han arg, förbannad på ren svenska. Förbannad på en utveckling där alla – politiker och politiska partier – pratat om vikten av integration. Med fördel via föreningslivet, men aldrig kommit med konkreta lösningar.

– Vi pratar så vitt och brett om att Sverige är en välfungerande demokrati, men en sådan fungerar inte utan ett välfungerande föreningsliv. Något sådant existerar inte här i Skäggetorp. Allt är tomma ord.

Han tar idrottshallen som exempel. Hit kommer föreningar, använder hallen till olika sorters klubbdriven sportverksamhet. Klubbar och föreningar som det kostar att vara medlemmar i och som många gånger kräver föräldrainsatser och föräldraengagemang.

– Våra ungdomar springer omkring utanför och kan bara titta på. De har inte råd med medlemsavgifterna, det är så det är här, säger han.

Föräldrarna behöver också stöd och kunskap i hur föreningar här fungerar, påpekar han. Många har inte vana av den sortens sociala kontakter från sina respektive hemländer.

Allaktivitetshuset – det som brann ner – hade generösa öppettider, berättar han. Nuvarande fritidsgård inrymd inne på skolan men den är stängd tre dagar, och en av de öppna kvällarna är bara för tjejer. Killarna har tre kvällar när de är välkomna.

– Vad händer? Jo, de går till Skäggetorp centrum och hittar andra “fritidsledare” och riskerar att hamna i kriminalitet. Vi ser att fler och fler hamnar i sådana situationer.

Både han och skolans kurator Cecilia Söderlund är också oroliga över den nyordning inom fritidsgårdsverksamheten som innebär att fritidsledarna nu ska rotera mellan fritidsgårdar i Linköping. Risken blir att fritidsledarna inte lär känna de unga tonåringarna och därför inte heller kan bygga relationer, en stor nackdel, tycker de.

I Skäggetorpsskolan är det inte lokaler som är problemet när det gäller arrangemang av olika slag.

– Lokalerna räcker till. Men för våra ungdomar är det roligt att få byta lokaler och komma till en annan miljö, säger Cecilia Söderlund.

Alltför ofta får Cecilia Söderlund höra från eleverna att det de saknar och gärna vill ha är en svensk vän.

Poängen är inte, som både Cecilia Söderlund och Benjamin Imamovic poängterar, att starta föreningar som bara verkar i Skäggetorp. Poängen är att skapa möjlighet för ungdomar att vara med i föreningar och den vägen träffa ungdomar från hela Linköping.