Jag tror aldrig jag skrattat så mycket under en intervju. Under drygt två timmar. Pelle Sandstrak är sjukt rolig. Sjukt rolig på ett kärnfriskt sätt. Hänger ni med?

Inte många förstod sig på den lilla 6-åriga pojken i Ovehalla i nordvästra Norge. Han gjorde så lustiga saker. Som att mitt i vintern ta av sig skorna, luta överkroppen framåt, fälla ut armarna och låta dovt som en Boeing varje gång ett flygplan på väg över Atlanten passerade byn.

Han var en extremt blyg pojke, men samtidigt en spelevink som gjorde succé på fotbollsplanen och ideligen störde sina klasskamrater med märkliga ljud. Vad gör man med en sån unge? tänkte den arma läraren.

Ändå var barnåren och nedre tonåren hyfsat sorglösa. Pelle kände att han hade en kolsyrepatron inom sig. En tillgång som gjorde honom snabb, förslagen, kreativ och spontan. Egenskaper som senare skulle visa sig utmärkta på såväl dansgolv som scen.

Tourettes syndrom existerade inte vid den här tiden. Ingen i hans omgivning visste vad det var och inte han själv heller.

De mörka molnen tornade upp sig när Pelle som 20-åring flyttade till en lägenhet i Oslo och kolsyrepatronen i perioder fick sällskap av svåra tvångstankar.

Hans toalettbesök var så omgärdade av omständliga ritualer och tvättande att han nästan inte hann med något annat. Varje nagel tog en timme att göra ren.

– Det tog 7–8 timmar att kissa och 12 timmar att bajsa. Jag slutade helt att gå på toaletten och att duscha, för att spara tid, och uträttade mina behov i olika plastpåsar som jag hängde på väggen och sedan tog med ut för att slänga.

– Ja. När jag slutade gå på toaletten fick jag ett liv, men var smutsig. Hyresvärdinnan upptäckte vad jag höll på med och vräkte mig. Jag flyttade in i en övergiven bil på ett fabriksområde.

– Det var min svåraste tid. Mor och far skickade pengar till psykologhjälp. Jag köpte mat för pengarna, och under en period amfetamin. Jag gick klädd i en avklippt sovsäck med ett skärp på mitten. Jag såg inte minsta strimma hopp för mig.

– Det handlade om Tourettes syndrom och Elving intervjuade psykiatriprofessor Per Mindus som forskade på tvångssyndrom. Jag skrev till honom och han sökte upp mig i Oslo. Han behövde en försökskanin och ville operera min hjärna.

– Då var jag på ett slags häkte, hade inte duschat på nio månader och hade allvarliga infektioner.

– En form av modern lobotomi, capsulotomi, där man skär av nervtrådarna i skallen. Jag fick kraftiga tics på hans kontor på Karolinska, sjöng, spexade och drog honom i näsan . . . och då ändrade han ståndpunkt.

– Han sa ”du har begåvning – bli inte frisk!” Han tyckte jag var intelligent och rolig och operationen sköts upp.

Tillsammans med två andra psykiatriker, Sten Levander och Lasse Kohnke, fick Per Mindus fria tyglar med försökskaninen Pelle. KBT var i sin linda och bedrevs väldigt flexibelt.

– De här tre bockarna Bruse tog sin in i min hjärna och räddade mitt liv. Det tog sex år att jobba sig tillbaka till livet.

– Jag fick till exempel kassettband om allt möjligt. Typ ”Att gå på toaletten” och så följde jag anvisningarna och tränade bort mina tvångshandlingar och tvättritualer. Det handlade nog inte så mycket om psykoterapi, mer om gediget hantverk.

Han fick jobb som bullsorterare och sparkades då han envisades med att lägga nio istället för elva bullar i varje påse eftersom siffran 11 påminde honom om helvetet.

Han körde likbil utan körkort, men som chefen sa ”ingen stoppar ju ändå en likbil” och han ticsade ändå för mycket för att köra levande människor.

Det stod snart klart att Pelle passade på scenen. Han sökte till teaterhögskolan, kom in på första försöket och fick sparken efter en vecka eftersom han inte kunde ta order eller interagera med andra.

Det var nog lugnast att Pelle stod ensam på scenen.

Han kom att ägna sig åt standup och hade norrlänningen Lasse Eriksson som sin mentor.

Efter en tid började han föreläsa och skriva böcker. Under en föreläsning i Linköping träffade han Johanna som satt i publiken. Smack sa det bara och i år är det tio år sedan.

– Ointressanta, långa samtal tråkar ut mig. Jag går igång på ett visst ord och upprepar det. Det är en medial myt att det alltid måste vara könsord, det kan lika gärna vara ”filmjölkstryne”.

– Jag och Johanna var på en extremt tråkig middag där en man från Katrineholm med entonig röst pratade om olika typer av ledningar. Det tog aldrig slut. Plötsligt kände jag hur bra ordet Katrineholm låg i munnen och började bombardera honom med frågor där ortsnamnet ingick i varenda en. Hur står det till med kulturen i KATRINEHOLM? Hur många bor ni där i KATRINEHOLM?

– Johanna höll på att bli tokig, samtidigt som hon hade svårt att hålla sig för skratt. Hon märker direkt när ordticsen drar igång.

– Ja, om jag glömt mina dagliga övningar, vi ska gå bort och hon har något rött på sig. Då kan jag få tics och börja tjata och bli retsam om hennes ex. Hon blir lite irriterad, men jag tycker det är så roligt.

– Antidepressiva har aldrig funkat, bara KBT. Två gånger per dag gör jag meditationsövningar där jag kanaliserar ticsen till att sjunga, spela och agera, som att klappa i händerna, istället för att göra knäppa ljud eller rörelser. Ticsen avtar ju äldre man blir, så vid fyllda 90 kommer jag att vara normal.

– Ja, och därmed har Tourettebranschen klippkort i kriminaliteten. Jag dricker knappt ens alkohol, det får motsatta effekt på mig. ”Skulle vi inte ha roligt ikväll?” kan Johanna säga när jag sitter helt avslagen och håglös. Kolsyrepatronen lägger av.

– Men jag har blivit utslängd från flera pubar. När jag varit nykter, ha ha!

– Andra med tvång, men det är ju trots allt en begränsad skara. Nu är jag på Ikea, Volvo, i kommuner, på teatrar, vart som helst både i Sverige och utomlands. Det handlar om existentiella frågor, om att tackla livet, om att beröra och inspirera människor att aldrig ge upp, oavsett vilka svårigheter eller störningar man har. Tänk en värld utan diagnoser, herregud så tråkigt!

– Visst. Förut hade jag Tourette plus ångest. Nu har jag Tourette plus moms. Från uteliggare till inneliggare.

– Att ha lyckats bli så frisk som jag vill. Jag vill inte bli sjukligt normal och hänvisad till någon dötrist mittfåra.

– Att inte bli en för perfekt pappa, det skadar bara barnens framtid.

– Självupptagen, humoristisk, vänlig, fåfäng, för norsk (negativt).

– Räddaren i nöden av J D Salinger. Den skänkte mig en jädrans massa tro på livet.

– The Gladstone Hotel Bar i Toronto 1934, med min fru Johanna på stolen bredvid. En spännande och händelserik tid, innan helvetet bröt ut.

– När jag som nykär köpte en surfbräda för 15 000 kronor. Framme i Linköping frågade min blivande fru varför jag hade en surfbräda på taket. Jag hade inget svar.

– Gör en kopp nyrostat Sumatrakaffe, sätter mig i trädgården, gör ingenting tills koppen är tom. Fem timmar senare upprepar jag samma ritual, fast nu med en norsk vaniljvåffla till. Därefter tv-serien Seinfeld nonstop, inomhus.

– Försöka göra mig mindre rolig i sociala sammanhang. Hålla käft, kort sagt.

– Är rolig. Tycker jag.

– Sjunga opera, barock baryton.

– En järv. Stark, intensiv, pretentiös, rolig, och inte alls rädd för björnen i sociala sammanhang.

– När de väljer att inte se eller höra, av rädsla för att göra bort sig.

– Människor som kan erkänna sina fel.

– Ser till att Gud upphör med sin dubbelmoral och erkänner att det blev lite fel.

– Lokförare. Tänk att ratta ett kilometerlångt godståg genom det vackra svenska landskapet, med Sumatra kokkaffe i termosen bredvid mig.

– Har nio par Palladiumskor hemma. Och på jobbet.

– Hemma i poolen med alla familjemedlemmar, samtidigt.

– En kopp nyrostat Sumatrakaffe och en norsk vaniljvåffla med Waldorfsallad på.

– Skådespelaren och komikern Lasse Eriksson, som var min mentor. Vi skulle äta middag en söndag i mars 2011, han dog på scenen fredagen innan. Skulle gärna vilja ha den middagen med Lasse.

– Saab ringer och berättar att jag får åka med nya fossilfria JAS upp till min mamma i Nordnorge. Mamma, jag och piloten fikar. Sedan vänder vi om och landar i Linköping där jag precis hinner hålla ett inspirationstal till publiken i Saab Arena före match sju i SM-hockeyfinalen 2021.