Jag har bott i följande städer:
Linköping är min hemstad. Jag är född i Uppsala, uppväxt i Eskilstuna, Rättvik och Nyköping. Jag flyttade till Linköping första gången när jag var runt tjugo år.
Innan Linköping blev mitt hem på riktigt han jag bo ett par år i Göteborg. Under mina år i Linköping har jag hunnit bo bland socialfallen, studenterna och pensionärerna på Luftvärnsgatan, med de virkade slipsarna och svarta slokhattarna på Stolplyckan. Jag har ägt en bostadsrätt i Gottfridsberg och haft barnen till de ekonomiskt begåvade som grannar. Nu bor jag i ett hus på en åker längs med Bergsvägen.
Linköping är bra om:
Gillar fotboll, innebandy och hockey.
Har små barn och älskar att cykla överallt hela tiden. Anser att Tomas Ledin är det bästa som har hänt det svenska kulturlivet.
Är ingenjör på Saab. Om jag skulle försöka sammanfatta Linköping som stad skulle jag göra det genom att peka på att här används ordet speciell som skällsord.
Du vet, hon är ju så speciell, menat negativt. Det är synd för det bromsar upp och tvingar ner kreativt beteende.
Om jag fick ändra på en enda sak med min stad vore det dess förmåga att ta tillvara och uppskatta de som vågar sticka ut och ta för sig.
Nog om kultur och jantelag.
Detta älskar jag med Linköping:
Jag älskar dialekten. Jag älskar att det helt saknas kullar. Jag älskar stadsbiblioteket, Länsmuseet och flygvapenmuseet.
Jag älskar Skäggetorp och galningarna som bor där.
Jag älskar grisböndernas och naturbruksgymnasiets välputsade epatraktorer.
Jag älskar dypölen Roxen alla Linköpingsbor svettas och trängs i så fort det blir varmt.
Jag älskar att höra allsång med Hasse Andersson på flera kilometers håll över vetefälten och veta att nu mår Linköpingsbon som allra bäst. Jag älskar hur ICA Maxi fungerar som socialt nav, spottkopp för allas bitterhet och vardagligt centrum.
Jag älskar surgubbarna med tax i Vidingsjömotionsspår. Jag älskar huggormarna i Eklandskapen.
Jag kommer antagligen att bo här resten av mitt liv och det ser jag fram emot.