I Linköping i dag finns en hörselklass – som omfattar förskola upp till årskurs sex – på Blästadsskolan. Efter mellanstadiet finns inget alternativ i Linköping för den förälder som vill att det egna barnet ska gå i en specialanpassad hörselklass.

Närmaste sådana klasser finns i Örebro.

Men det är orimligt att behöva skicka bort sina 12-åringar till Örebro, bara för att det inte finns passande skolgång för dem i Linköping, anser Johannes Rosén som är den som står bakom förslaget. Han är med i en föräldragrupp som nu jobbar för att få en förändring till stånd.

I sitt förslag skriver Johannes Rosén: "Närmast till hands för att få fortsätta i motsvarande miljö är Birgittaskolan i Örebro där det finns rätt förutsättningar och kompetens, och där eleverna slipper känna sig ensamma och annorlunda. Detta innebär dock i praktiken att familjen har två val, flytta till Örebro eller placera sitt/sina barn på elevhem för veckoboende."

– Vi tycker att det är för tidigt att skicka iväg barnen och att det är rimligt att ha en komplett grundskola här i Linköping, och att eleven sedan kan flytta i samband med gymnasiet, säger Johannes Rosén.

Grundtanken i Linköping är att barn med hörselnedsättningar – precis som barn med andra särskilda behov – ska gå i "vanliga" klasser, vilket fungerar för en del barn. Men inte för alla, konstaterar Johannes Rosén och menar att särskilda hörselklasser blir en möjlighet till bra skolgång för de döva eller hörselskadade elever som inte har förutsättningar för att fungera i en integrerad klass.

Frågan om särskilda hörselklasser är inte ny i Linköping – men lika svårlöst för det tycks det. Politikerna i barn- och ungdomsnämnden – oavsett politisk färg – har återkommande diskussioner om detta man kallar särlösningar kontra inkludering.

– Grundinställningen är att vi ska inkludera i så hög utsträckning som möjligt, säger avgående ordförande i barn- och ungdomsnämnden Jakob Björneke (S) samtidigt som han poängterar att ett sådant ställningstagande inte har något med pengar att göra.

Tillträdande ordförande i barn- och ungdomsnämnden är Erik Östman (M). Han håller med Björneke, men säger samtidigt att han är medveten om att inkludering också kan bli exkludering.

– Det är klart att det finns både för- och nackdelar med båda alternativen.

Båda politikerna har stor förståelse för föräldrarnas krav men ett av argumenten de har är att samhället – när väl barnet är vuxen – inte är så anpassat och att anpassningen till den verkligheten kan bli svårare än nödvändigt för de barn som haft speciallösningar.