När vi svängt av 35:an slingrar sig den lilla grusvägen i det kuperade landskapet ned mot Svinstadsjön. Vi ska till Karlebo 140 och Ann-Sofie Nord.
Utanför det lilla husets ligger mängder av grankvistar. Efter ett verandabygge nyligen blev gräsmattan lerig och 16 tassar jobbar hårt för att dra in geggan i huset.
Här bor en inbiten djurälskare, berner sennentiken Elsa, blandrasen Tito och katterna Findus och Morris.
– Det är en ständig kamp mot lera och hår, men jag har inga djurfria zoner i huset. De får vara överallt. Även om det innebär att jag sitter trångt i 7-manssoffan och måste ligga på högkant i dubbelsängen, ler Ann-Sofie och stryker ömt Elsa över huvudet.
Det brukar kallas mitt i livet när man befinner sig kring 50-årsstrecket. Med självrannsakan och lite tur har många i den åldern kommit fram till hur man vill leva sitt liv, vad som är viktigt – och vad som går bort.
Där är Ann-Sofie Nord.
För många äldre är hon ett välbekant ansikte, kulturarbetare inom Linköpings kommun, som hon är. Många har njutit av hennes sång och musik på olika boenden genom åren och sett henne på den årliga äldredagen som hon samordnar. Nu är det dock mest skrivbordsjobb som gäller.
– Det musikaliska minnet är det sista som lämnar oss. Det är fantastiskt att t ex möta en demenssjuk man som inte kan säga sitt namn, men upptäcka att han kan hela texten till Calle Schewens vals utantill. Hittar man rätt knappar kan magiska saker ske.
Tjänsten är på halvtid. Därutöver frilansar hon som sångerska, pianist och begravningsofficiant.
– Begravningar ska vara viktiga och vackra, om än sorgliga, avslut. Det är en ynnest att som officiant få ta del av så många olika livsöden.
Gamla människor har alltid legat henne varmt om hjärtat.
– Det är lätt att bli anonym på ett äldreboende. Många har fantastiska berättelser, bedrifter och levnadsöden i sitt bagage. Det får vi andra inte glömma bort.
Däremellan ägnar hon så mycket tid som möjligt ute i naturen och blir betagen av dess skönhet. Det kan vara mossan på ett träd, ett vackert löv, små, små detaljer . . .
Huset köpte hon för en överkomlig summa 2012. Där fanns gott om dåliga exempel på ”kan själv” och det var lite snett och lite vint och – alldeles underbart!
Sjön, naturen, att boendet är billigt och det faktum att det tar bara 20 minuter till stan är klara fördelar. En hel del har hon låtit göra om, med god hjälp av brorsonen som är finsnickare, men nu är hon i princip nöjd. De 75 kvadratmetrarna är väl utnyttjade.
– Jag gillar öppna ytor, men utan döda partier. Grundtonerna är ljusa och lugna, sedan tillsätter jag färg i form av gardiner, plädar, kuddfodral och ljuslyktor. Jag köper sällan nytt utan använder samma uppsättningar. Rött och vitt till jul, gult och grönt till påsk, orange och brons på hösten. Ungefär så.
Hallen, med ett rejält värmegolv som effektivt torkar blöta hundar, har 1800-talsstuk. Chippendalestol, omklädd med läder och nitar, ett gigantiskt klädskåp utan en enda spik, ett allmogeskåp från 1807, ett jugendytterfoder, en stickad spetsduk och vedkamin.
– Jugend är min favoritepok och jag älskar att dammsuga auktioner och loppisar.
Datorn på kontoret samsas med piano och skivspelare för vinylplattor. Här finns en vacker gammal fåtölj för läsning och utsikten över den lugna Svinstadsjön är rogivande.
Intill ligger sovrummet med en dubbelsäng, så att samtliga djur ska få plats. Över matte och djur sitter en läcker fondtapet, tre våder av tapeten Vinyl, med legendariska skivomslag. På sängen en groda som kan vändas ut och in till en prins.
– Men jag tror mer på grodor än prinsar numera, ler Ann-Sofie lite snett.
Ann-Sofie och hundarna ett välbekant inslag i landskapet. Hon går sju–åtta kilometer varje dag. Ofta ännu mer på helgerna. Det har blivit ett beroende.
En äldre granne sa en gång, på bred småländska, ”när vi inte har solsken, så har vi i alla fall Ann-Sofie".
Så fin komplimang!
– Absolut. Jag har alltid nära till ett leende och en positiv grundsyn på livet. Mitt favoritord är förnöjsamhet. Det finns så mycket som är mer värdefullt än saker och pengar. Som tid. Jag tror vi behöver prata mer med oss själva, för reflektion och analys. Under mina promenader för jag liksom en ständig dialog med mig själv.
Djur och natur. Sång och musik. De livsingredienserna ger henne energi och glädje.
Ett liv utan djur, är det möjligt?
– Nej, fy så hemskt. Det skulle aldrig gå!