Onsdag eftermiddag och ett 40-tal ungdomar årgång 2004 samlas i församlingshemmet i Vimmerby. Först prat och mellanmål, innan läsningen drar igång. Ena gruppen går adventsvandring med olika stationer inne i kyrkan medan andra gruppen sjunger adventssånger i församlingshemmet.
Diakoniassistent Ylva Nilsson har jobbat med konfirmander i över 30 år. Har sett samma förvandlingsprocess gång på gång.
– Det händer ganska mycket under konfirmationen, de mognar och växer samman. Det är inte samma grupp man avslutar med som man började med. I år ska vi göra en avslutningsresa till Berlin och jag är ganska säker på att det är många som skulle vilja fortsätta träffas efter den.
När de här ungdomarnas föräldrageneration var tonåringar konfirmerades fler, när deras far- och morföräldrar hade ”läsåldern” inne var konfirmationen en nästintill självklar biljett in i vuxenvärlden. De senaste decennierna har antalet som väljer att konfirmera sig sjunkit stadigt. 2017 konfirmerades 26 887 ungdomar i Sverige, det är 24,3 procent av alla femtonåringar, 39,2 procent av 15-åringarna som är medlemmar i Svenska kyrkan.
– I Vimmerby ligger vi på ungefär 50 procent av de som är medlemmar, säger Ylva Nilsson.
Konfirmationsundervisningen har förändrats och Frälsarkransen är återkommande tema för diskussioner kring liv och tro.
– Förut visste jag inte ens vad Frälsarkransen var, men den är bra. Det finns pärlor om olika saker som döden och kärleken. Det pratar vi om och man tänker till lite grann, hur man är mot varandra och så. Det är ett jättebra tillfälle att lära känna sig själv och sina kompisar mer än man gör annars, säger Tess Fridh.
Hon och kompisarna Emma Kulas och Hilda Hultqvist är positivt överraskade av konfirmationsundervisningen. Alla tre tränar innebandy flera gånger i veckan.
– Det som fick mig att bestämma mig var att kompisarna också skulle konfirmeras, det är kul att göra något tillsammans och när vi fick möjligheten att gå och läsa på onsdagar, när vi slutar skolan tidigt och inte har träning kände man att det funkade bra, säger Emma Kulas.
Att få prata liv, död, tro och värdegrund i en period i livet när identitetsfrågorna snurrar som mest är något de uppskattar. Flera av dem trodde att det skulle vara mera prat om Gud.
– Det är mycket livsfrågor vi går igenom. Det är nyttigt att själv få ta ställning till olika dilemman och fundera och tolka saker på olika sätt, säger Emma Kulas.
– Det är klart att vi pratar tro, och vi har lärt oss mycket. Nu kan jag mycket mer om hur det är i kyrkan, jag vet var altaret är, vet hur man hittar i psalmboken, var bönerna finns, lärt mig mycket så. Det är ganska mysigt i kyrkan och det är skönt att börja söndagsmorgnarna där, säger Tess Fridh.
Hon och hennes kompisar går gärna en halvtimme tidigare till kyrkan på söndagarna.
– Det är mycket roligare att hjälpa till med att ta fram nattvarden och sådär, än att bara sitta och lyssna. Man känner sig delaktig på något vis. Jag trodde nog inte att det skulle vara så här pass kul, jag har inte hängt så mycket i kyrkan tidigare, säger Emma Kulas.
Engagemang kan resultera i att en del konfirmander fortsätter som nya ungdomsledare.
– Vi hoppas ju förstås att de också får med sig lite kunskaper, fast vi inte bankar in dem. Jag brukar tänka att Martin Luther, som var en förnyare, borde vara jättenöjd över hur dagens konfirmationsundervisning går till, säger Ylva Nilsson.
Under dagens träff sätter Ylva Nilsson in julens budskap i sammanhang som ungdomarna kan känna igen. Om bortglömde S:t Nikolaus, som skänkte av sitt överflöd, om modiga Lucia, om hur alla barn, även de som föds under svåra förhållanden på flykt, är mirakel. ”Julens berättelse säger så mycket om hur Gud vill att världen ska vara”.
– Man tänker till lite extra när man går mer i kyrkan. Att det har betydelse hur man är och att man måste visa respekt för andra. Det känns ganska högtidligt och ibland säger folk att de tycker att vi sköter oss så bra, och då blir man sporrad.
Gruppen började sin konfirmationsundervisning i september. Den 18 maj är det konfirmation.
– Det blir ändå en väldigt speciell dag. Bara det att släkten får träffas är lite kul, det är ju inte alltid man ses allihop, säger Hilda Hultqvist.
