Veine och Gert, båda med efternamnet Johansson, tycker det är roligt att jobba i Lions Återbruksbutik. Inte minst mötet med alla människor uppskattas. Här tillsammans med Madde Stolpe från Södra Vi, som kanske inte var på jakt efter en hjälm just.
Anita Bank säger sig ha saknat det något enormt att få strosa runt bland alla gamla prylar. Bara förutsättningslöst se vad som finns i hyllorna.
– Jag känner mig som en kalv på grönbete, sa hon när hon besökte Lions Återbruksbutik, som första loppis sedan coronapandemin bröt ut. Anita har plockat ihop några trådbackar som ska få fungera som skydd över växterna, som råddjuren har visat sig vara intresserade av att mumsa på.
Kunderna kommer i en strid ström till de båda ladorna, rödfärgade med vita knutar, som Lions hyr för sin verksamhet. Redan på håll doftar det kaffe från köket.
– Kunderna hänger vanligtvis på låset, under perioden vi har lördagsöppet, säger Veine Johansson, som har passet tillsammans med Gert, med samma efternamn. De är två av ett tiotal Lionsmedlemmar på det rullande schemat.
– Vi har öppet året runt, men i samband med att pandemin bröt ut började vi med tidsbokning. Det har fungerat jättebra, vi hade till och med högre omsättning 2020 än året innan, trots att vi inte hade öppet som vanligt, säger Veine som gläds åt att loppisen bidrar till att Lions kan hjälpa både lokalt, nationellt och internationellt.
Övervåningen på en av de faluröda logarna är fylld med böcker. Någonstans mellan 4 000 och 5 000 stycken vid det här laget. "Det är alltid kul att titta lite, framför allt köper jag böcker på loppis", sa Per-Åke Simonsson från Vetlanda som gjort det till en lördagsutflykt att besöka Lions Återbruk.
Det där med att bara strosa runt och titta förutsättningslöst återkommer många loppisbesökare till.
– Jag har svårt att gå förbi utan att slinka in och titta lite. Jag letar egentligen inte efter någonting speciellt, men vill ha ”bra-att-ha-grejer”. Ofta är gamla grejer av bra kvalité, sa Carina Fundin Jacobsson, Vimmerby, som är trogen Leifs Nyttigheter på Rådman Lincks gård.
Leif Larsson ser det lite som sitt ansvar, som ägare till ett 1700-talshus i Vimmerby, att göra det publikt.
– Jag gillar gamla saker, och har förvärvat mycket kunskap. Så det här är min hobby sedan tio år, samtidigt som jag fungerar som lite turistvärd när besökarna undrar var de kan hitta Astrid Lindgrens grav eller var Näs ligger, hinner han berätta innan han får en ny fråga från en kund som letar efter en gammal kratta. Mycket saker finns det i bodarna, men ingen sådan, ursäktar han.
Leif Larsson gillar gamla prylar och har förvärvat mycket kunskap genom åren. "Jag tycker också jag har ett ansvar, som ägare till ett 1700-talshus i Vimmerbys stadskärna, att göra det publikt". Och nog har han folk i trädgården, som gärna gör ett besök på loppisen på Rådman Lincks gård.
Vad efterfrågas mest nu?
– Den stora bubblaren är saker till uteplatsen eller altanen, som byggdes förra året. Nu ska den inredas, många har ett IKEA-hem och vill krydda med den unika inredningsdetaljen. Det är ute med vitt och shabby chic, nu ska det vara färg och fin form, säger han och tittar sig omkring som vill han ge ett exempel.
– Mjölkkrukor är poppis. Och baljor av koppar eller zink. Eller en damejeanne, men träställningen intresserar inte, tillägger han och nickar nedåt gången där det står några stycken och väntar på att få följa med någon hem och bli just en uppskattad detalj.
Trenderna styrs av tidningar och inredningsprogram. Som när Ernst Kirchsteiger pyntade mässingljusstakar med grönt– då letade alla efter sådana ljusstakar plötsligt, efter att ha varit helt ute länge.
– Det går alltid att göra fynd på loppisar, andra handlar av ideologiska skäl. De vill inte köpa nytt, säger Leif Larsson.
Loppisar är socialt. Torgny Kullberg från Virserum och Anita Bank, Gullringen, känner inte varandra men kommer snabbt i samspråk vid sitt besök hos Lions Återbruk. Medan det var första gången Torgny besökte loppisen, får Anita ses som en stammis. "Jag är bara så lycklig att jag kan gå på loppis igen", sa Anita som kände sig som en kalv på grönbete.
Aftonbladets Lotta Reberg, vars mormor, morfar och mamma växte upp i Virserum, utnämnde nyligen Småland till "bästa loppislandskapet".
– Här finns glasriket och möbelriket, som var i Virserum bland annat. Mycket av otroligt fin kvalité finns kvar i hemmen och så småningom kommer det ut på loppis eller auktion, säger Lotta som gärna besöker loppisen i Hultarp varje gång hon är i trakten.
Och nog finns det att välja på, det inte svårt att fylla ett dagsschema, tänker jag och styr bilen mot Hultsfreds kommun.
"Är man samlare själv och inte får rum med allt hemma, då får man öppna loppis", säger Johanna Haag och Tomas Isaksson, som driver Lyckans Loppis & Antikt i Årena. "Bara de åren vi hållit på har saker blivit dyrare, folk vet precis vad de vill ha och letar efter", säger Johanna.
I ett stall utmed vägen i östra Årena, mellan Målilla och Järnforsen, driver Tomas Isaksson och Johanna Haag loppis för andra sommaren efter att ha flyttat verksamheten från Virserum.
Namnet Lyckans Loppis och Antikt gör mig nyfiken.
– Vi ville det skulle låta trevligt, men framför allt är vår tanke att folk ska bli lyckligare av det de hittar här hos oss, säger Johanna och visar runt bland hästboxarna, som renoverats till små rum med olika teman.
Allt började med att paret regelbundet besökte loppisen vid Skeppet, mest av sociala skäl, men de tyckte det var tråkigt att bära allt in och ut, så de öppnade en egen, som blivit deras hobby vid sidan av heltidsjobb.
– Det är en livsstil att driva loppis, vi har öppet helger året runt och nu har vi precis inlett sommarloppisen, så nu ska vi vara här hela semestern, säger Tomas.
I fem år har Daniel och Cecilia Hederud drivit loppis, de senaste tre åren i en ladugård vid kyrkan i Mörlunda. "Vi är själva loppisfantaster, med ett intresse för gamla grejer. Vi hade aldrig trott att det skulle bli så poppis. En lördag är det inte ovanligt med runt 300 besökare".
Lika stora loppisentusiaster är Cecilia och Daniel Hederud, som driver Mörlunda Loppis i en ladugård vid kyrkan sedan tre år tillbaka.
– Det var vår hobby först, men gick snabbt så bra att vi blev tvungna att starta företag. Vi hade aldrig kunnat tro att det skulle bli så poppis, säger Cecilia och berättar att det var kö en timme före öppningsdags i lördags.
– En lördag är det lätt uppemot 300 personer som besöker oss, säger Daniel.
Lasse Steinholtz och Solveig Gullgren är stammisar och går sällan tomhänta här ifrån. Just den här dagen köptes böcker och pappspik.
Vad är det som är så roligt med loppis?
– Bara att få gå runt och titta är kul, så kan man ju stöta på något helt plötsligt, "det där har jag ju letat efter", säger Lasse. Det är roligt med gamla grejer, de väcker många gånger en massa minnen från förr.
Lasse Steinholtz och Solveig Gullgren är stammisar på Mörlunda loppis och går sällan tomhänta här ifrån. "Det är roligt med gamla grejer, de väcker många gånger en massa minnen från förr", säger Lasse.