Dikterna tar läsaren med på en resa bakåt i tiden samtidigt som nuet gör sig påmint. Det är en ständig växelverkan. Dikten "Sång om dem alla: Ur skuggor, snart nog in i skuggor igen", sätter tonen. Där liknar poeten sig själv med ett vägskäl, ett pulserande hjärta där han "slungas ut och håvas in". I "Lagårdens sång" skildras ett gammalt övergivet kostall med skärpa och närvaro. Tomma bås, intorkad gödsel och bondens redskap får en kort stund liv; hur det låter när en stråle mjölk slår mot spannen, dofter och djurens läten.
– Det är ett sätt att betrakta det som varit, men inte längre är. Jag har velat åstadkomma ett möte mellan mig här och nu och det som en gång var. Men gränserna är flytande.
Varför är det viktigt att skildra detta?
– Många, särskilt i den yngre generationen, är långt från detta. Det är i stort sett okänt skulle jag säga. Det är mycket här och nu, annat faller utanför.
Den tid som Per Helge skriver om är inte så avlägsen egentligen. Ett par generationer bara.
– Det är en del av historien som åstadkom oss, och att känna till det ger styrfart och stadga.
En dikt är först en vag idé, som ett moln, säger Per Helge. Sedan skissar han, ett utkast, som ändras och får ligga och vila.
– Det är alltid bra att ha tid att grunna, både medvetet och omedvetet.
Per Helge, 74 år, debuterade 1974 med diktsamlingen "Träffpunkter" och har sedan dess skrivit ett 20-tal böcker. Han är numera bosatt i Västerbykil, norra Västmanland.