I centrum för dramat, som ska ha ägt rum i början av 1600-talet, står Christina Ulfsparre och Johan Kinnemouth.

Enligt sägnen skänkte den rike Ivar Christersson Ulfsparre gården Ottinge som hemgift till sin dotter Christina som tvingades gifta sig med krigaren Johan Kinnemouth.

Christina bönade och bad sin far om att slippa eftersom den ärrade krigshjälten inte alls föll henne i smaken. Men inga böner hjälpte. Fadern kunde inte blidkas när han bestämt sig för vilken svärson han ville ha. Den tilltänkte brudgummen, som var mycket förtjust i fröken Ulfsparre, var övertygad om att bruden skulle komma på andra tankar och fatta tycke för honom så snart bröllopet var överståndet och de två kunde lära känna varandra i lugn och ro.

Han hade fel. Johan Kinnemouth kunde inte vinna Christina Ulfsparres hjärta hur han än försökte. Bitterheten växte hos krigaren som till slut drog ut i fält för att komma bort från herrgården och sin ovilliga maka. Så småningom blev han ståthållare på Nöteborgs slott i Finland.

Där nådde honom ryktet att slottsfrun på Ottinge allt oftare fick besök av Johan Kinnemouths egen bror Moritz som hon träffat i samband med bröllopet.

Denne beskrivs som en charmig och sällskaplig gentleman, på många sätt raka motsatsen till sin militanta bror.

Johan gav sig i hast iväg mot Sverige och Ottinge, i sällskap av en trogen tjänare, för att själv ta reda på om det låg någon sanning bakom ryktet.

Han anlände till sitt mål en kall vinternatt när alla gått och lagt sig och gården vilade i mörker. Med hjälp av en stege kunde han klättra upp till sängkammarfönstret och när månen bröt fram mellan molnen och lyste upp rummet fick han se sin bror och sin fru harmoniskt sovande tätt intill varandra i den äktenskapliga sängen.

De känslor som då välde upp inom krigaren, den försmådde äkta maken, fick honom att se rött.

Johan Kinnemouth lyckades ta sig in genom fönstret utan att väcka de älskande. Väl där inne greppade han eldgaffeln, som stod placerad vid öppna spisen, och spetsade sin bror med den.

Därefter lät han mura in broderns lemlästade kropp, tillsammans med eldgaffeln, i en fördjupning i en av det gamla husets tjocka murar. Sedan återvände han till Finland.

När den gamla byggnaden skulle rivas kring mitten av 1800-talet för att ge plats åt den nuvarande herrgårdsbyggnaden i Tjustempir återfanns ett människoskelett jämte en stor eldgaffel, något som sägs bekräfta den gamla sägnen.

Här finns dock ett viktigt men. Varken Ulfsparre-släkten eller Kinnemouth har ägt Ottinge. Däremot kan man av kyrkböckerna utläsa att Christina bodde på Gursten och att Kinnemouth var ståthållare på Nöteborg. Den informationen kan man också ta del av på gravstenen över paret Kinnemouth i Lofta kyrka.

Vidare framgår det att paret levt åtskilda en stor del av sina liv och att "översten, slottsherren och guvernören över Nöteborgs län, Torsjö och Gursten dog på Nöteborgs slott men begravdes i Lofta 1638", där han "vilar tillsammans med sin maka, som dog 1671" (Sällsamheter i Småland, Petter Åkerman).

Så vems var då skelettet som hittades när den gamla herrgårdsbyggnaden revs?

Eldgaffeln finns i alla händelser kvar på Ottinge.

– Jodå, den finns här bekräftar Siwe Johansson som äger huset sedan några år tillbaka.

Själv fick han höra historien om eldgaffeln via husets förre ägare Håkan Persson.