Vi svänger in på gårdsplanen på Majorsvägen mitt i Malexander en solig oktobermorgon. Så här års är det inte vintervitt utan höstgult som ramar in den fina tomten.
En liten, nästan övervuxen gång av smågatsten leder in mellan två ståtliga almar och det doftar fuktigt gräs och multnande löv. Gummistövlar hade passat bättre än lågskor när vi traskar runt och tittar på de fina husen.
Björn och Marit har tillbringat mycket tid i den vackra lilla byn, hos goda vänner sedan 30–40 år tillbaka.
– Vi blev allt mer sugna på något eget och när vi var ute och promenerade en dag fick vi syn på en till salu-skylt, berättar Marit. Det var på vintern och stugorna var täckta av snö. Vi föll direkt.
Drängstugan står rakt fram på tomten. Till höger ligger ett större hus med murad, hög sockel som tidigare var garage och verkstad, men numera också är ett boningshus. Båda byggnaderna ser gamla ut, och det stämmer, men inte på tomten. Husen har sin historia på helt andra platser och flyttades hit, planka för planka, i mitten av 70-talet av Linköpingsbon Jan Uhr.
Det visar sig att Jan numera bor alldeles i närheten av Correns redaktion och han har mycket att berätta om husen.
– Jag arbetade som lärare och hade långa sommarlov och det här med byggnation och gamla hus var en hobby för mig, säger han.
Drängstugan kommer ursprungligen från Basteberg och byggdes 1897.
– Den skulle rivas och jag fick köpa den av Boxholms bolag för 400 kronor. Det tog två dagar att plocka ner den och jag bände loss stockar och plankor med spett och kofot. Sedan märkte jag allting noga och byggde upp det igen på tomten i Malexander. När jag rev taket hittade jag en planka där det stod ”Bränvinsdagen 23 juni 1897”. Det var skrivet med ett n, och undertecknat ”Nelson och Andersson”.
Den andra, större byggnaden är från början en stor jordkällare som byggdes på 1850-talet och låg i närheten av kyrkan i Västra Harg. Även den skulle rivas och Jan bad att få överbyggnaden.
– Timret var delvis ruttet i ena änden och bärlinorna behövde bytas, säger han. Jag tog material till innertak och brädfodringar från en rivningsfärdig gammal lada som stod i skogen utanför Malexander.
Väl på plats i Malexander gav Jan den gamla överbyggnaden nytt liv på en grund av betongplattor. Han använde bottenplanet till dubbelgarage och snickarbod och övervåningen till att bo i.
Det har gått fyra år sedan Björn och Marit tog över efter Jan. De har satt sin prägel på husen men är noga med att bevara byggnadernas själ.
– Kaffe? frågar Marit och slår upp dörren till stugan.
Här doftar gott från kaminen som står i ett hörn och vi stänger ute den fuktiga hösten för en stund. Medan Marit dukar fram på bordet som hennes farmor och farfar skaffade när de gifte sig i början av 1900-talet, går vi husesyn. Väggarna är vita, köket alldeles nytt och badrummet toppmodernt. På bottenvåningen finns också två rymliga sovrum som inretts i milda beiga och blå toner. Det går inte att tänka sig att taket och delar av väggarna egentligen hör till en jordkällare, och inte heller att här har varit garage och snickeri under många år.
Björn och Marit har satt in en vit trätrappa som leder upp till övervåningen. Gamla men rejäla plankor på väggarna och synliga bjälkar i taket vittnar om en lång historia. Här är numera inrett med ljusa soffor och stor tv. Rymligt och skönt, en plats att koppla av på med gott om yta när hela familjen är på besök.
– Vi firar både midsommar och jul här, säger Marit.
Efter kaffe, te, bullar och muffins går vi över till drängstugan. Hur levde livet här för sisådär hundra år sedan, när stugan stod i Basteberg? Inte kunde drängen föreställa sig att hans hus skulle börja om i renoverat skick på en helt annan plats? Nog önskar man att väggplankorna kunde prata...
De djupa fönstren är numera vitmålade, precis som väggarna. Matbordet kommer från Marits släkt och matchas med en ny lila soffa, en gråvit randig fåtöj och ett bord som varit en gammal träkista och som Jan lämnat kvar.
Att ta sig upp till övervåningen är något av en balansakt i den branta trätrappan. Här finns två sovrum som delas av en gammal trädörr med stort affektionsvärde.
– Motivet målades av konstnären Arne Fälth som var nära vän till familjen Uhr, berättar Marit.
Den föreställer en vacker kvinna med långt hår. Hon sitter i solen och tycks ta hand om något som liknar ett stort ägg.
– Det känns fint att dörren fick vara kvar i huset.
Vi går ut igen och står tysta en stund. Lyssnar till lugnet. Något hundratal meter bort ligger Malexanders kyrka. Den ringer till helgmålsbön klockan 18 varje lördag. Så här på hösten bor inte mer än ett par hundra personer i byn men till sommaren vallfärdar turister och sommargäster till stugor och till campingen och invånarantalet mångdubblas.
– Vi trivs i våra hus förstås, säger Björn och Marit, men våra hjärtan klappar för hela Malexander. Från arbetsdagarna med grannarna när det alltid serveras korv och kaffe, till julottan i kyrkan, sockenmötena och bastudagarna, till vackra Sommen och att bada på sommarkvällarna.
Sommen ja... sjön lockar och vi avslutar med en promenad till den anrika hembygdsgården Södra Sand som ligger alldeles vid vattnet.
Här är magiskt vackert.
Marit slår sig ner på bänken med utsikt över glittret en bit ner och sammanfattar på bästa sätt:
– Här kan man sitta länge – och bara glo!