Jag träffar Lena Arvidsson och hennes kollegor Michael Nordsten, Mattias Zeilon och Kevin Hultman dagen efter det chockerande beskedet. Alla är jättebesvikna.

– Vi hade nog alla tagit det bättre om fabriken gått dåligt, säger Lena. Just att den går så bra, att vi måste jobba övertid för att hinna med, gör att det smärtar mer.

Michael berättar att han var nervös inför torsdagens möte med koncernledningen. Att åtgärder var på gång hade man på känn, men aldrig att det skulle bli ett sådant dråpslag som nedläggning.  

– Först blev jag väldigt ledsen, sedan arg. Jag har aldrig haft ett jobb där jag känt att anställda varit så engagerade, ansvarstagande och haft en så hög arbetsmoral. Jag kommer verkligen sakna den här arbetsplatsen, det blir jättetufft att åka förbi fabriken när den är tom, säger Michael Nordsten.

Med sina 21 år har Lena Arvidsson flest anställningsår av de fyra. Michael Nordsten är inne på sitt 16:e medan Mattias Zeilon och Kevin Hultman varit på Glamox i snart två respektive ett år. 

– Det här är mitt första riktiga jobb efter studenten. Vi har verkligen trivts jättebra och hade hoppats få vara kvar till slutet, med tanke på hur mycket vi har att göra, säger Mattias och Kevin nickar instämmande.

Båda bor i Vimmerby och såg fram emot att ta nästa steg i livet, mot en fast anställning, Mattias tänkte köpa bil och Kevin har flyttat från Linköping för innebandyns skull och bor där tillsammans med sambon.

Alla fyra tänker förstås på den kärva arbetsmarknad som råder på grund av coronapandemin.

– Jag har varit arbetslös ett år tidigare, så jag vet hur tufft det är att söka och få ett jobb. Jag var jätteglad när jag fick det här jobbet på Glamox och tänkte mig att vara kvar här till pensioneringen. Så det är klart att det gnager en oro, säger Michael.

Lena menar att hon är så till åren kommen, att hon inte behöver söka sig ut i arbetslivet på nytt.

– Men det är väldigt jobbigt och jag blir ledsen när jag tänker på alla andra som har det tufft, där båda jobbar på Glamox eller är ensamstående och de som är 50-55 kanske inte har så lätt att få ett nytt jobb, med så kort tid till pensionen, säger hon som exempel.

Vad tänker ni om fortsättningen?

– Det känns tungt, men vi får stötta varandra. Vi pratar väldigt mycket med varandra, så fort man ser någon så behöver det ventileras.