Den uppfattningen har i alla fall Åsa Karlsson, Johan Ema, Eva Lönn och Charlotta Sternell som jobbar på Hemgården i Målilla.

– Värdegrunden genomsyrar allt vi gör, säger Eva Lönn.

Värdegrunden har kokats ner till en enda koncentrerad mening, som sammanfattar vad det handlar om. "Vi möts i en känsla av värdighet". Rent konkret handlar det om att sätta individen och dess behov i centrum, och ta vara på det friska hos denne.

Arbetet går ut på att göra vardagen så begriplig, hanterbar och så meningsfull som det bara är möjligt. 

Det betyder att det mesta av gamla stelbenta rutiner har lagts åt sidan. "Så här har vi alltid gjort och så ska vi alltid göra" finns inte längre. Nu handlar det om att mer följa individens behov.

– Alla är ju inte morgonmänniskor, några vill sitta uppe och titta på tv på kvällarna, säger Charlotta Sternell. 

Med de gamla rutinerna skulle alla upp och äta frukost på en gång, vare sig de ville eller inte.

– Men nu anpassar vi oss och följer individens behov, säger undersköterskan Johan Ema, och det verkar som om de är mer tillfreds med det, och vi har fått ett jämnare flöde på avdelningen. Det har blivit mindre oroligt.

En annan fördel är att personalen har kommit närmare de boende, lärt känna dem på ett annorlunda sätt. Det har blivit roligare att jobba, det är de överens om.

– Det har varit en resa för oss att få in det här tankesättet, säger Charlotta, och det är ett arbete vi måste hålla i hela tiden, för att det inte bara ska bli en pappersprodukt.

Värdegrunden har implementerats i hela socialförvaltningens verksamhet. Inte minst i hemtjänsten.

– Det är klart att det ställer höga krav på personalen att vara lyhörda, säger Annika Persson, enhetschef för hemtjänsten i Virserum. Alla kanske inte tycker det är lika viktigt att ha städat, någon kanske hellre vill ta en promenad.

För tio år sedan eller så, blev det städning om det stod städning på schemat. Nu är det inte alls säkert, nu kan brukaren be om hjälp med något annat.

– Det var enklare för oss då, säger Annika Persson, när vi hade en regelbok att gå efter. Att sådant ska vi göra, annat ska vi inte göra. Det var den tidens sätt att se på rättvisa.

Men det är andra tongångar nu. Nu handlar det mer om att göra vardagen så meningsfull som möjligt.

Det är också viktigt med kommunikationen inom arbetsgrupperna, och självklart med brukarna, eller ibland med anhöriga.