Det var inte bara i Målilla och Sverige som spriten flödade under den här tiden. Den engelska konstnären William Hogarth ville med sin illustration skildra den problematik som spritkonsumtionen förde med sig i dåtidens England i sitt kända verk "Gin Lane" från år 1751.
Vi gör ytterligare ett historiskt nedslag i de lokala berättelserna i vår artikelserie "Historier från förr" och året är nu 1733. Spriten flödar och det går bra för Ingeborg Danielsdotters lokala bränneri och hennes försäljning av rusdrycker i Målilla. Men enligt ett tingsprotokoll har många Målillabor börjat klaga på folkets alkoholintag i byn. Båda Målillas två präster var glada i spriten och drycken hade nu även börjat bli ett vanligt inslag i kyrkan. Församlingsborna tog med sig sprit in i kyrkan och vid ett flertal gånger blev det till och med slagsmål inne i guds hus. Under söndagarna började vakter att visitera folk utanför kyrkan så att spriten inte längre skulle kunna smugglas in i kyrkan.
Ingeborg blev ifrågasatt men kände inte att hon bar ensam skuld, översten Pihlfeldt hade ju även sin krog vid Frälsegården i byn där det fanns alkohol att tillgå. Pär Jonsson på Ändegården (nuvarande Bergagården) fick i uppdrag att försöka lösa situationen och minska spritmissbruket i Målilla. Pärs spontana svar blev: "Det lär inte bli någon lätt uppgift".
Spritmissbruket hade nämligen funnits i både byn och kyrkan under hela 1700-talet första hälft.
År 1745 var det en ny präst på plats i Målilla, Magnus Ramstedt. Han förbjöd alkoholförsäljningen i byn ihop med tingsrättning och ingen alkohol skulle heller få förekomma i tingshuset. Det blev ramaskri, byn höll på att gå under och tingsfolket krävde att få sin sprit hos gästgiveriet i byn efter tingen. Gästgivaren kunde dock inget göra, han hade ju inget brännvin att sälja eftersom att alkoholförsäljningen förbjudits. Tinget tog saken i egna händer, ingen sprit i Målilla – inget ting i Målilla, tinget flyttade helt enkelt hela verksamheten till Klövdala istället. I Klövdala fanns nämligen inga alkoholförbud, brännvinet fick fortsatt flöda och under ett tingsmöte kunde det gå åt hela 78,5 liter sprit.
Vad hände då med det tomma tingshuset i Målilla? Under 1800-talet nämns i olika handlingar hur byfolket använde tingshuset som spritförråd och att det bland annat hittades gömt brännvin i uthusen till tinget. I mitten av 1800-talet gick det inte att hålla Målillas befolkning på sträckbänken längre, ett lokalt bränneri uppfördes i mitten av byn och det stod kvar där till början av 1900-talet. Till och med kungen, Carl XV, kom ju på besök och övernattade i Målilla för att få avnjuta det "perfekta brännvinet" år 1867. Så gott rykte måste den lokala spriten ha haft om till och med kungligheter vallfärdade till byn.
– Lite kuriosa är att kungen efter sitt besök lämnade kvar ett tennstop som tack för vänligheten av Målillas befolkning och det tennstopet finns faktiskt kvar här än idag, berättar Linus Karlsson.
Idag finns det dock inget bränneri eller perfekt brännvin som kungligheter kan avnjuta i Målilla.
– Det finns inga byggnader eller andra minnesmärken kvar från den här tiden på det sättet. När de grävde på området för ungefär 50 år sedan hittades dock ett stort antal gamla flaskor i marken. När bränneriet las ner öppnades istället ett bryggeri i Målilla men det handlade inte om några rusdrycker då inte utan läsk och svagdricka blev istället fokus.
• Denna serie är baserad på historisk material insamlat av hembygdsforskaren Linus Karlsson i Målilla.
Idag finns det inte kvar något bränneri eller rester från den tiden i Målilla. Målillas befolkning tar sig dock gärna en liten spritis ibland vid festliga tillfällen. På bilden ser vi Patrik Lundh med sin "spritholk" som under en tid satt på Mellangården.