När Vimmerby Tidning träffar Målillabon Karl-Eric "Kea" Skog för att prata om de båda värmerekorden han upplevt är det förstås regnväder. Ett oväder som senare ska orsaka omfattande strömavbrott i hela länet.
Kea Skog har utöver sitt arbete som elektriker tillbringat sina lediga stunder på speedway-banan, både vid den äldre som låg vid föräldrahemmet och den som finns nu. Det var där han var den 18 juni i år när Målilla åter slog värmerekord, nu med 34,6 grader. Det förra ägde rum den 29 juni 1947, då toppade Målilla-termometern hela Sverige för decennier framåt med 38 grader – ett fortfarande oslaget svenskt rekord.
– Nu for jag med vattenbilen på Speedway-banan. Det tar inte så hårt på mig när det är så där varmt utan jag håller på som vanligt. Sommaren 1947 var het och vi badade i Emåa vid Tålö hela sommaren. Jag kunde inte simma utan fick sitta på axlarna på Ulle Ljungberg. Han gick på botten så man såg bara bubblorna efter honom, berättar Kea Skog.
– Farsan jobbade på vägverket då och de höll på att lägga nya vägar. De höll till i huset där borta, säger han och pekar mot andra sidan åkern sett från hans veranda.
– Han var ute och jobbade hela sommaren och var mörk av solen. Vi fick inte gå barfota på asfalten för den kokade, eller blödde som vissa sa, varm olja trängde upp och vi fick väl inte kladda ner oss.
Ett minne från sommaren 1947 har fastnat särskilt:
– De höll på att så i en åker borta vid gamla speedway-banan. Utsädet kom i stora pappsäckar som de tömde i såmaskinerna. Och rätt var det var kom en tromb och liksom sög upp alla tomma pappsäckarna. Jag såg dem som små prickar när de försvann upp i himlen. Undrar hur långt bort de kom, berättar han.
Även om det inte slås värmerekord varje år är Målilla känt för sina höga sommartemperaturer. Förutom det faktum att mätstationen ligger i Målilla förklarar Kea Skog värmen såhär:
– Det småländska höglandet slutar vid Kvillsfors och sen blir det en svacka som Målilla ligger i. Och över den håller sig värmen kvar.
Även kylan håller i sig över Målilla:
– Jag minns särskilt en vinter i barndomen när min syster skjutsade mig på sparken. Skaren var hård nog för att bära både henne, mig och sparken och snön låg så hög och tjock att den täckte nästan hela gärdesgården. Vi såg bara toppen av stolparna när vi svischade förbi ovanpå själva gärdesgården, berättar Karl-Eric "Kea" Skog.
