Det låter kanske lite klyschigt men det är precis så, säger Pia Elofsson, här med hunden Agnes, att man njuter av livet mer efter att ha gått igenom en kris. "Sedan är jag kanske inte helt representativ, för hur man reagerar på beskedet att man fått bröstcancer, för kort tid innan hade jag blivit änka, så jag var redan så full av sorg".
Den 1 oktober är det Bröstcancerdagen. En dag som syftar till att öka medvetenheten och kunskapen om bröstcancer.
58-åriga Pia Elofsson från Målilla har erfarenheter av sjukdomen, som hon förstås gärna varit utan. Samtidigt inser hon, att det hon genomgått format henne till den människa hon är idag.
I augusti var det nio år sedan hon fick beskedet.
– Det enda jag kunde tänka på var hur jag skulle kunna berätta för barnen. De hade just förlorat sin pappa i ALS. När jag tänker på det nu, så var det fan inte okej mot barnen, säger hon, när vi slagit oss ner i husets smakfullt inredda uterum.
Just det att Pia Elofsson kort innan blivit änka, efter ett års kamp mot muskelsjukdomen, gör att hon inte känner sig helt representativ, när man pratar om hur man reagerade på beskedet att man har bröstcancer.
– Jag var så full av sorg, var mitt uppe i mitt sorgearbete, så jag tror att ett cancerbesked tagit ännu hårdare om jag inte varit i den bubblan. Men som sagt, det var barnen jag tänkte på främst. De kunde inte behöva förlora en förälder till.
Statistik från Bröstcancerförbundet visar att 25 kvinnor varje dag får nyheten att de har bröstcancer och var sjätte timme dör en kvinna i Sverige av sjukdomen.
Siffror som berör starkt. Men – Monika Uminska, bröstansvarig onkolog på Onkologiska kliniken i Kalmar, kan berätta att dödligheten i bröstcancer glädjande nog minskat de senaste decennierna och att drygt 80 procent av patienterna numera lever minst fem år.
– Det beror på att man med hjälp av screeningprogram hittar bröstcancrar i ett tidigt stadium. En annan bidragande orsak är att bröstkirurgi och strålbehandling är av bättre kvalité i dag jämfört med tidigare och vi har bättre kunskap om cancerbiologi och molekylär biologi.
– Nu vet vi att varje bröstcancer är olika, tillägger hon, och tack vare det kan vi anpassa den onkologiska behandlingen individuellt till varje patient, både i botande och bromsande syfte.
Pia Elofsson hade varit på mammografi flera gånger tidigare, när det var dags igen 2012.
Pia Elofsson saknar helt höger bröst och har istället ett konstgjort bröst, en silikonprotes, som hon stoppar i sin BH.
Vilken kvinna har inte stått med svarsbrevet i hand och öppnat kuvertet med tanken "måtte allt vara bra"? Pia fick det motsatta svaret, att hon behövde komma in igen. Nu för röntgen. Mammografin hade visat "något diffust".
– Röntgen visade en knöl i höger bröst. Två veckor senare när jag skulle opereras, visade det sig att jag hade tre tumörer, så istället för att ta bort en tårtbit av bröstet, måste hela högerbröstet opereras bort. Så allt sköts upp. Då brast det fullständigt. Jag ville bara ha det gjort.
Istället fokuserade hon på att genomföra den ALS-gala på Metropol, som hon planerat länge, för att bara tre dagar senare ta plats på operationsbordet.
– Jag minns att jag, efter att jag vaknat upp, åt en macka i matsalen på avdelningen och tänkte "ska man inte må sämre". Dagen efter kunde jag åka hem. Jag fick som en mjuk sport-BH, i vilken en liten kudde formad som ett bröst, kunde stoppas in.
– Jag har fortfarande möjlighet att få ett nytt bröst. Det skulle vara enklare, men jag känner inte det behovet. Däremot förstår jag dem som tycker det är jobbigt och upplever minskad kvinnlighet, även om jag aldrig känt så, berättar Pia.
"Var inte rädd för att höra av dig, när någon är i kris. Visst, många är rädda för att ta kontakt, och det kan man inte klandra människor för. Men det är bättre att den berörda får säga ifrån, man kanske inte orkar ha kontakt för tillfället. Men min uppfattning är – att i kris behöver man kärlek", säger Pia Elofsson.
Efter operationen sattes cellgifter in. Fem behandlingar minskades dock till tre, på grund av att Pia mådde så dåligt. Kanske för att hon var så svag redan innan, efter allt annat som hänt familjen. Hon vägde bara 49 kilo och var 173 centimeter lång.
– Jag klippte mig kort först, men när jag insåg att jag skulle tappa allt hår tog jag ett beslut. Roger Rönnlund, som var en nära vän då och är min sambo i dag, rakade av mig håret, berättar Pia, samtidigt som hon kanske omedvetet stryker bort en hårslinga från ansiktet.
Hur mår du idag?
– Bra. Enda skillnaden är att jag går på mammografi varje år, istället för vartannat. Däremot är jag aldrig orolig, trots allt som hänt. Eller kanske just därför att jag upplevt så mycket. Jag är nog lite blasé.
Vad skulle du vilja skicka med för råd till andra, som har någon i sin omgivning som fått ett cancerbesked?
– Var inte rädd för att höra av dig, när någon är i kris. Visst, många är rädda för att ta kontakt, och det kan man inte klandra människor för. Men det är bättre att den berörda får säga ifrån, man kanske inte orkar ha kontakt för tillfället. Men min uppfattning är – att i kris behöver man kärlek.