– Jag sa bara "jag mår lite illa nu", sen svimmade jag, säger Annie Mannesson om sekunderna innan allt började.

Akutlarmet piper. På skärmen där barnets puls nyss slog, syns bara ett streck. Flera läkare rusar in i salen dit Annie och Joakim kommit för att mäta Annies blodtryck innan de skulle skickas hem. Hon är i gravidvecka 27 och den dova känslan i magen som känts som "håll" tidigare på dagen har förklarats som helt normala sammandragningar och inget att oroa sig för.

– Vi tittade ju på varandra en gång där, kommer du ihåg det? säger Joakim Mannesson och vänder sig till sin fru.

– Ja ... det var nästan ett hej då, man hade ingen aning om vad som hände.

– I det läget tänkte jag bara "Kommer Annie att överleva?"

Det hade varit en normal graviditet och visst var Annie lite orolig som förstföderska. Men förlossningen låg hela tre månader fram i tiden – närvarande i tanken, men ändå väldigt avlägsen. Annie hade lämnat jobbet för att vila, men för säkerhets skull åkte de in till Linköping för att kolla att allt var okej med barnet i magen. Efteråt har de fått veta att det var när Annie plötsligt svimmade som moderkakan lossnade och syret till barnet klipptes av. Togs inte barnet ut inom tre minuter skulle det dö.

– Vi kunde lika gärna ha varit på jobbet, i bilen eller i Sälen, som dagen innan. Men nu råkade vi vara på sjukhus, säger Annie.

Annie får ett så kallat "katastrofsnitt" och Joakim får se på medan läkarna försöker få liv i pojken som var beräknad först den 31 januari 2016.

– Allt gick så fort, ingen hann förklara för mig vad som hände. Men sen kom en sjuksköterska och sa "Grattis!". Jag vet att jag frågade "Lever han?".

Och det gjorde han. Först flera timmar senare vaknade Annie upp efter operationen.

– Jag minns att jag fick panik och bara grät och skrek efter Jocke. Jag visste ju ingenting.

Den lilla pojken, Malte, vägde 1 100 gram och föddes med ett hjärtfel och två hjärnblödningar, varav en kraftigare. Medan andra nyblivna föräldrar fick lämna BB, blev familjen Manneson kvar i tre månader.

– Vi gick in i en bubbla och vårt enda mål var att ta oss hem, säger Annie. Samtidigt visste vi inte vad det var för barn vi skulle komma hem med, skulle han kunna gå?

– Men efter tre månader kom en av läkarna in till oss och sa "Nu kan ni plocka fram cigarrerna, det här kommer bli en fin grabb!"

De skrattar åt det högst allvarliga men starka minnet.

När Malte hunnit bli ett år och familjen varit utan hemsjukvård i några månader, blir Annie oplanerat gravid.

– Vi hade inte hunnit bearbeta det som hänt eller fått tillbaka ett normalt liv. Men svaren vi fått förra gången var att vi hade haft extrem otur med att moderkakan lossnade och att det absolut inte skulle hända igen. Jag var jätteorolig för att det skulle hända i sömnen, men de vi pratade med blev nästan arga på oss och tyckte vi skulle lugna oss.

Joakim fyller i:

– Vi tänkte att vi skulle ta revansch.

Veckorna gick och graviditetsdagen (27+1) när Malte föddes firades med en god middag. De pustade ut. Men bara tre dagar senare kände Annie samma märkliga känsla i magen som sist och precis som förra gången, fick de höra att allt skulle vara normalt.

– Jag brukar inte bli arg, men då blev jag helt galen, minns Joakim.

En ny läkare tittade då på storebror Maltes journal och gjorde en ny bedömning. Om inte smärtan avtog inom 30 minuter, skulle barnet tas ut.

– Då bröt vi ihop fullständigt.

– Men det blev ändå en bättre förlossning än den första. Vi fick 30 minuter att ladda och vi fick göra det tillsammans. Ändå var det så mycket jobbigare, för nu visste vi vilken resa vi hade framför oss, säger Annie och Joakim fortsätter.

– Och jag fick sitta bredvid och än en gång se dem försöka rädda mitt barn och jag fick samma fråga som förra gången: "Vill du ha en festis?"... jag ville inte vara med om det igen.

När läkarna snittade, kunde man konstatera att moderkakan hade börjat lossna den här gången också. Den dagen kom lillasyster Jill, 1150 gram. Hennes lungor var inte lika utvecklade som Maltes, hon hade också hjärtfel och fick hjärnblödningar och familjen möttes av flera bakslag.

– Vi kraschade totalt. Nu hade vi ju en ett och ett halvtåring att ta hand om också, förklarar Annie.

Den här gången fick familjen flytta in på Ronald Mcdonald Hus bredvid US, vilket de själva beskriver som "räddningen". Där kunde de stundtals låtsas att de var en vanlig familj. Men ett liv med extremprematurer innebär sällan ett lugn, åtminstone inte den första mest kritiska tiden. När Jill var 34 veckor gammal, slutade hon plötsligt att andas när de satt och tittade på tv. Det tog ambulansen 15 minuter innan den nådde familjens hus på landet utanför Mantorp. Den gången räddade Joakim livet på sin dotter med HLR.

Hur orkar ni?

Makarna tittar på varandra.

– Jaa ... säger Joakim långsamt. Man har inget val. Men återhämtningen är lång. Annie instämmer.

– Först när barnen börjar må bra, börjar man bearbeta sig själv. I dag kan jag bli orolig bara för en vanlig spruta på BVC, det påminner om sjukhustiden.

Malte väntar på besked om hjärtoperation. Hjärnblödningarna märker de inte av på något av barnen, men eventuella men kan visa sig längre fram. Visst är de som de flesta prematurer extra känsliga mot infektioner, men de springer och leker precis som sina kompisar.

– Min och Annies relation har ju förändrats mycket, till det starkare, säger Joakim. Vi känner varandra på ett helt annat sätt nu.

– Man får liksom helt andra referensramar i livet, vad som är viktigt. Och så kan vissa klaga över vabruari ...

– Kolla här då! 3-åriga Malte avbryter och visar upp en mosad dammsugare i näven. Allvaret bryts för en stund. För barn är ju ändå alltid barn.

– Man är så jävla stolt över dem, säger Joakim.