– Det är ju inte som i Albert och Herbert längre.

Pierre Grip, VD för Hälls Skrotaffär i Mariannelund, har just avslutat ännu ett telefonsamtal i sin bluetooth-snäcka.

– Du vet, metallbranschen är precis som börsen. Minsta oro så sjunker priserna, och nu kan man ju snacka om att det är oroligt...

Vi träffas mitt i "corona-tider", när stora delar av samhället går på sparlåga. På sätt och vis tycker Pierre Grip att det nuvarande läget påminner om 2008, när den senaste finanskrisen slog till – och stålpriset chocksjönk.

– Priserna var skyhöga innan det smällde till, och skrot vällde in från alla håll. Så när det vände neråt fanns det inga köpare, säger han och fortsätter:

– Det var bara att sitta och titta på när skrotet rasade i värde. Vi förlorade miljoner på det.

Hade ni kunnat undvika det?

– Ja, vi borde ha stängt grindarna och tagit hand om det vi hade. Men det gjorde vi inte... Nu har vi ganska rent på gården, så vi är bättre förberedda.

På ytan bekräftas många av branschens fördomar: dån från tunga maskiner, containrar med kryptiska markeringar i långa rader – och hålögda bilkarosser travade på varandra.

Men tiderna har förändrats snabbt, även för skrothandlarna. Idag är man sex anställda, och arbetet sker mer och mer automatiserat.

– När jag började så handsorterade vi varje container, och skar nästan allt med skärbrännare. Det skulle inte fungera idag.

Vad söker man i en duktig skrotarbetare?

– Man får inte vara rädd för att skita ner sig, och lite känsla för maskiner är inte fel. Resten lär man sig.

Jo, nog lär man sig längs vägen. Pierre kom in i familjeföretaget 1991, och när hans morfar – som då var den drivande kraften – gick bort 1998, hamnade ansvaret för orderböcker och kundmöte i Pierres knä.

– Då fick man ju steppa upp lite...

Vårt samtal avbryts av att en man, klädd i reklamkeps och blå arbetsbyxor, stövlar in i fikarummet där vi sitter. "Har ni zinkplåt?", frågar han.

Pierre river sig i skägget och svarar sedan rappt:

– Det kan vi ha. Hör med Torbjörn, han är nog där uppe.

"Vem var det", frågar jag, när mannen har avlägsnat sig. Pierre rycker på axlarna.

– Det kommer en del kluriga gubbar hit, som vill ha hjälp med plåtar och armeringsjärn och all möjlig "bröte". Och kan vi, så hjälper vi till.

Så lite av den klassiska skrothandeln finns ändå kvar?

– Jo, absolut. Den är en del av kretsloppet.