I folkmun kallas huset för pepparkakshuset, även om det ligger två små hus på tomten. Trädgården prunkar av allehanda blommor och vid husknuten charmar både rhododendron och en klätteros fyllda av rosa blommor. En del av huset är täckt av en gigantisk piranka.
Men det är när man går uppför den massiva stentrappan och in i den mörka hallen, som man stannar till och inte riktigt vet var man ska lägga blicken. Det blir lite som att kliva in i en sagovärld och man liksom bara blir stående och har svårt att ta in allt.
Huset är fullt av arkitektoniska och konstnärliga detaljer med bland annat tak- och väggmålningar. Utsmyckningar som fortsätter i nästa rum och nästa rum och som kompletteras med massiva möbler, golvur, takkronor och kaminer.
Asagudarna, näcken, vargar och drakar. Längs med en vägg finns en väggfast bänk och i mitten en pampig tron. På varsin sida ryggstödet sitter två korpar, den högsta guden Odens följeslagare Hugin och Munin.
– Det var min far Ragnar som byggde huset och stod för konstruktionen med bygghjälp av min fabror Einar, berättar Sune Lindahl.
Ragnar var också konstnärligt lagd och målade även alla tak- och väggmålningar. Kring 1924 var huset klart, ett antal år innan Sune själv föddes.
– Det är inte så märkvärdigt, säger Sune själv om huset, van sedan barnsben, vid allt som andra fascineras stort över.
För Sune är det här sonika bara vardagen. Här har han växt upp och bott större delen av sitt liv med undantag av några få år i Vimmerby och i Västervik.
Det mesta är i original från tidigt 1900-tal, med undantag av köket, där någon modernare detalj smugit sig in genom åren.
Att huset sticker ut är inget han egentligen tänkt på. Han tycker inte det är så speciellt men har de senaste 20 åren förstått att andra uppfattar det annorlunda.
– Det går inte så bra att hänga upp tavlor. Men det behövs ju inte, säger han.
Hans egna favoriter är övre och nedre hallen men även utsidan. Sune berättar att det finns ett hus till i Mariannelund, som är ganska likt utvändigt.
– Det ligger mitt emot gamla Brorssons, säger han.
För några år sedan byggnadsminnesförklarades Sunes fastighet med sina två hus och på självaste nationaldagen i år uppmärksammade Eksjö kommun honom med årets arkitektur- och byggnadsvårdspris.
Hur känns det att få det priset?– Det känns ingenting. Lite roligt är det, säger han, när han får frågan igen.
Men du har en stark känsla för husen?– Jag måste väl säga att det finns.
Han stora nöje är sin verkstad. Här tillbringar Sune mycket tid, känd för sin klurighet inom det mekaniska och med motorer. Han har alltid varit lite av en uppfinnare och tillverkat många specialverktyg åt företag.
– Jag har gjort verktyg till diverse verkstäder, bekräftar han.
När andan faller på ägnar han sig åt silversmide. Han visar en liten kanna på ett par centimeter, fylld med detaljer.
Hur ser du att göra det?– Det finns ju mikroskop, svarar han finurligt.
För några år sedan var Solvändan till salu men familjen valde att behålla husen. På tomten finns en hel del grönska och blommor.
– Trädgårdsarbete är inte tråkigt men det finns saker som är roligare, säger han.
Vid 85 år har trädgården blivit allt mer betungande och Sune säger att han skulle vilja sälja huset – till någon som tycker om det.