Inger Nilsson är fjärde generationens kvarnägare. Hennes mammas farfar köpte Emarps kvar 1889.
Bruset från Silverån hörs så fort man stiger ur bilen vid Emarps kvarn. Rena idyllen. Här är lätt att ta till ett ”här känns det som tiden stannat”. Men det har den inte. Vatten och tidens tand tär på gamla byggnader och Inger och Roland Nilsson har sedan de tog över Emarps kvarn 1981 varit sysselsatta i ett ständigt pågående renoveringsprojekt.
– Vi har lagt ner åtskilliga timmar. Färdigt blir det aldrig, är det något vi är stolta över är det väl just det att vi har kunnat bevara alltihop. Vi räknade på att det var åtta hus vi lagt om tak på sedan vi tog över på 80-talet, säger Inger Nilsson.
Men hon vill inte säga att det varit jobbigt.
– Nej, inte jobbigt. Vi känner ju så starkt för Emarp, inte bara jag, även Roland. Den här platsen betyder mycket. Och vi involverar också våra tre barn när saker ska göras. Framöver kan det bli aktuellt att måla om, vi får se. Vi har också fått ta bort alla kvarnstenar som tyngt ner i kvarnbyggnaden.
”En sak i taget”, inflikar Roland.
– Annars går det inte. Man kan inte dra igång med sju saker samtidigt.
Mitten av 1970-talet och en epok är över. Inger Nilssons pappa Hjalmar Johansson, t v, blev sista mjölnaren vid Emarps kvarn. Här står dåvarande kvarnägaren och mjölnaren och blir fotograferad av lokaltidningen när lantbrukaren Einar Johansson, Börsebo, kommit med sitt sista kvarnlass.
I kvarnen visar också Inger och Roland att det finns sinne för det estetiska.
Ingers mammas farfar Anders Gustaf Andersson köpte kvarnen 1889.
– Då tror vi att det bara fanns en skvaltkvarn, som de senare byggde om till två plan.
Där har vi första generationen kvarnägare och mjölnare i släkten. Ingers morfar Theodor, som bara var tolv år när han fick börja arbeta i kvarnen, blev generation två. I slutet av 1930-talet byggdes kvarnen om och utökades till tre våningar för att få plats med mer moderna maskiner för att kunna mala brödsäd.
– Morfar och mormor fick sju barn. Min morbror Ivar Andersson var äldst i syskonskaran och blev den som tog över kvarnen. Han dog bara 60 år gammal, och då köpte mina föräldrar kvarnen och vi flyttade hit från Kärr, i Karlstorp. Jag var 15 år.
Ingers pappa Hjalmar Johansson, som kom att bli den siste mjölnaren, drev verksamheten till 1975, då han lade ner kvarnverksamheten och blev pensionär.
– När det var som mest intensivt här åkte i princip alla bönder i Hässleby socken och Lönneberga hit för att mala säd.
Roland och Inger Nilsson har lagt ner mycket jobb även på dammen och området kring den, där man nu kan gå torrskodd och vandra vidare ut till en iordningsställd fikaplats.
"Med tålamod, hårt arbete, skickligt hantverk, klurighet, precision, blick för det estetiska, respekt för tidigare generationer och en stor dos av småländsk envishet har ni genom ett livslångt arbete bevarat Emarps kvarn och dess unika miljö till kommande generationers glädje och tacksamhet", lyder juryns motivering.
Hur många säckar har vägts på den här vågen? Den och vikterna är en av många arbetsredskap och föremål från förr som finns kvar i kvarnen.
Mjölnarens lilla kontor inne i kvarnbyggnaden.
Att Inger och Roland skulle ta över och bli fjärde generationen kvarnägare i Emarp var inte helt självklart.
Mamma och pappa ville sälja det här medan de ”fortfarande kunde skriva sina namn”. Det ger ju lite perspektiv, då var de inte mer än 67 och 72 år, jag är ju bra mycket äldre själv nu. Vi bodde i villa i Mariannelund och jag sa ”nej, vad ska vi med en massa gamla hus till”, men så åkte jag hem till min man och han blev eld och lågor. Vi skrev kontraktet i början på januari 1981 och så blev pappa sjuk i början av februari. Han levde två veckor och sedan dog han i hjärnblödning.
Ingers mamma bodde kvar i boningshuset, byggt 1879, till oktober 1997.
– Sedan renoverade vi huset och flyttade till Emarp sommaren 1998.
Inger och Roland Nilsson får Pelarne hembygdsförenings Bygdepris för sitt arbete med Emarps kvarn och kulturmiljön runt kvarnen. "Vi blev överrumplade, det hade vi inte väntat oss", säger de glada pristagarna.
I samband med Pelarne hembygdsförenings årsmöte nyligen fick Inger och Roland föreningens Bygdepris, ett pris som inte delats ut på några år. Att just makarna Nilsson får priset är inte en dag för tidigt, tycker Leif Haraldsson i hembygdsföreningen:
– I hembygdsföreningens arbete bör viktiga insatser för bevarande av gamla kulturmiljöer uppmärksammas och Inger och Roland är verkligen värdiga mottagare. De har lagt ner ett fantastiskt arbete på att bevara den här unika kulturmiljön. Mycket arbete är av det slag som kanske inte syns, men det betyder mycket nu och för kommande generationer.
Priset kom som en överraskning för pristagarna.
– Det hade vi inte alls väntat oss, men vi uppskattar det väldigt mycket, säger Inger.
Emarps kvarn lockar en del kvarnintresserade besökare och turister. Skälen att stanna till varierar. Balansen mellan publikt och privat fungerar bra.
– En del fågelskådare har intresse av strömstaren, någon annan av musslor och en och annan vill stanna och fika bara för att det är en skön plats att sitta på, i skvalet från vattnet. Men det ljudet tänker ju inte vi på längre, vi är så vana, säger Roland.
Om det blir en femte generation kvarnägare i samma släkt återstår att se.
– Barnen är engagerade i vårt älskade Emarp och vi hoppas ju på det, det roligt om det kunde vara kvar i släkten, säger Inger.
Inger Nilsson har inte ångrat en sekund att hon och Roland tog över kvarnen i början av 1980-talet. "Den här platsen betyder mycket för mig".
Förmalningsboken från 1917/18 ligger kvar på kontoret. Förmalning är den process där sädeskortet sönderdelas, så att skal, kärna och grodd kan skiljas åt. När man på 1800-talet ville börja framställa finmjöl, utan skal och groddar, var man tvungen att sikta det efter förmalningen.