Logga in
Vädersponsor:

Mitt perspektiv

Micael Glennfalk

Nej, det är inte norrland, det är Kalmar län

Vimmerby Att bo i Vimmerby och Västervik är som att stå på kanten i ett land under avveckling och se över till grannlandet (Östergötland) , där välfärden ökar och där människor får möjligheter till utveckling.

De flesta vet att jag sedan flera år förespråkar ett landskapsbyte för Kalmar läns två nordligaste kommuner, och snart tror jag att många kommer att se att det är ett villkor för överlevnad och tillväxt.

P1-programmet ”Kluvet Land” (Lyssna! sök på sverigesradio.se) med rubriken ”I skuggan av Norrland” sätter fingret på avvecklingen i sydöstra Sverige.  Journalisten och författaren Arne Müller har i sin bok ”Stockholm, städerna och resten” tagit upp samma sak; det som har styrt och fortsatt styr utvecklingen till avveckling i norrland och sydöstra Sverige, och utveckling i övriga landet, är avsaknaden av infrastruktursatsningar

Kalmar län har under årtionden haft svaga regionala politiker, svaga röster i riksdagen, svaga regionstäder (Kalmar är en väldigt liten regionstad) och varit lokaliserat närmast järnridån i öst. Ingen järnväg av klass, och dåligt underhållande riksvägar är ett signum. Det är ungefär som att hela kassan tog slut efter bygget av Ölandsbron…

”Kluvet land” tog fram siffror på läget i sydöstra Sverige; ungdomsarbetslöshet, löneläge, utveckling och så frågade man folk vilken region som uppvisade dessa siffror: Svaret de fick var norrlands inland...

  • Man blir förvånad när man ser att det är en liten region i sydöstra Sverige; Kalmar län och Blekinge, säger Arne Müller i programmet. Ser man till hela den södra delen av Sverige är situationen bättre, och det skymmer den problematiska utvecklingen i Kalmar län.

Jämför vi regionernas största städer; Kalmar och Karlskrona så är de mycket små jämfört med exempelvis Linköping. Vimmerby och Västervik har 14-15 mil till Kalmar. När Kalmar kommun nu upphandlar externa tjänster sätter man gränsen till 12 mil. Man missar precis de två norra kommunerna och det tyder på att man själva inte anser att det är lönt att åka så långt…

Vimmerby och Västerviks invånare har under årtionden orienterat sig mot Linköping. För Västerviks del också Norrköping och för Vimmerbys del också Jönköping. Det är de närmaste större städerna.

Vimmerby får slåss för järnvägen och vägen. Ändå har jag en känsla av att kommunens politiker inte är tillräckligt starka för att få med sig andra politiker i länet och i riksdagen. Oavsett majoritetsförhållande; ingen har lyckats få större satsningar i norra Kalmar län på bland annat järnvägen. Man får en känsla av att Trafikverket har den största makten och deras satsningar ökar på den positiva utvecklingen i andra regioner, och samtidigt bidrar det till avvecklingen i Kalmar län.

För egen del tror jag att vi inte kommer lyckas få bra vägar i norra länet och få Stångådalsbanan/Tjustbanan upprustade så länge vi sitter fast i Kalmar län

Det är glädjande att se utvecklingen av infrastrukturen  i Östergötland och hur den drar med sig söderut som Rimforsa och Kinda, även om Kinda som liten kommun i länet fortsatt får kämpa hårt för varje satsad krona.

Men där finns åtminstone möjligheten, i Kalmar län saknar vi helt möjlighet att påverka satsningar på infrastrukturen. Vi skulle behöva runt 2-3 miljarder kronor för att klara rusta upp båda järnvägarna och de länsvägar (se bara på riksväg 35 Västervik.-Linköping) vi har i norr.

Centerpartiet tog i detta val fokus på landsbygdsfrågor. Och belönades av väljarna. Och riksdagsman Anders Åkesson (c), kommande vice ordförande i Trafikutskottet, är väl den som hårdast och intensivast slagits för satsningar på väg och järnvägar i länet. Men inte heller han har nått fram.

Jag tycker det räcker nu. Tålamodet är slut. Vad säger ni, ska vi inte rita om landskapsgränsen? Vi är ju ändå smålänningar i hjärtat!

 

Är det bara 80 plus som är tacksamma?

Vimmerby Blir tillvaron allt sämre? Var det bättre förr? Vi klagar på maten de gamla får men fick de bättre mat förr? Var skolan bättre förr? Fattigdomen mindre?

Är det möjligt för oss människor att få en faktabaserad världsbild?

Den frågan ställer framlidne forskaren, estradören och folkbildaren Hans Rosling i boken Factfulness, som han skrev strax före sin död tillsammans med Hanna Rosling Rönnlund och Ola Rosling.

I Vimmerby kommun kan man utan större besvär se de förbättringar som skett i välfärden över tid. Stora lån togs upp 2007 och åren framåt till gymnasieskola, kraftvärmeverk, omsorgsboende, industrimark och förskolor. Vimmerby låg några år i skuldtoppen bland kommunerna men är nu inte ens på 10-i-topplistan. I länet har Nybro passerat Vimmerby med råge och är idag bland de tio mest skuldsatta kommunerna, visar Kommuninvest (kommunernas egen långivare) senaste sammanställning.

Kommunens balansräkning har alltid varit god. Här finns stora tillgångar i mark, skog, fastigheter och inte minst i kommunala bolagen.

Resultaträkningen (driften) var man mer orolig för men man tog en skattehöjning för gymnasiebygget och en skattehöjning för omsorgsboendet, vilket gav förutsättningar för att klara amortera lånen. Det man gjort de senaste åtta åren är att amortera kraftigt, särskilt för Kraftvärmeverket, och det har tagit ned lånen väsentligt. Kvar står nu Lundens förskola, fina omsorgsboenden i Vimarhaga och Borghaga, industrimarken Östra Ceos (nu full) och Krönsmon samtidig med en minskande skuldbörda. Vi kan hoppas att Alliansen nu fortsätter på den inslagna vägen, för det var villkoret för den höga kommunalskatten.

Jo, vi har fått det bättre. Inte bara i Vimmerby kommun, utan i Sverige och i hela världen. Enligt Rosling finns det fyra inkomstnivåer Världen och idag ligger de flesta på en nivå över medel. År 1800 levde 85 procent av jordens befolkning i extrem fattigdom, 2017 var den siffran nere i 9 procent. Det betyder att de lever på mindre än 2 dollar per dag. Kurvan har ett tydligt hack vid 50 procent. Det skedde 1966, därefter har levnadsstandarder förbättrats avsevärt.

Två av de större fattigdomsländerna Indien och Kina har förbättrat standarden i en makalös takt: Indien hade 42 % av befolkningen i fattigdom 1997, 2017 var det 12 %. Det betyder att 270 miljoner färre människor levde i extrem fattigdom. I Kina har andelen fallit till 0,7 %, vilket visar på landets otroliga tillväxt och standardhöjning de senaste 20 åren.

Factfulness är en intressant bok på många sätt, om man vill öka förståelsen för världsutvecklingen och försöka inse vad som kommer efter Kina-boomen. Men den ger oss också perspektiv. Vi gnäller och klagar på det mesta och vi människor tycks aldrig få tillräckligt för att vara nöjda. Ändå har utvecklingen burit med sig så mycket välfärd att vi inte ens kunde drömma om det för 20-30 år sedan. Och de som är 80 plus idag är de som verkligen är tacksamma – för deras värld var mycket sämre när de var medelålders och aktiva. Man kan lätt förstå invandrarnas förundran, och beundran, över svenska välfärden. Lesotho har idag en välfärd som Sverige hade 1891, och Zambia har nu nått upp till svenskt 1920-tal.

Hans Rosling skickar med tio stycken knep att tillämpa för att nå ”Factfulness”: 1. Titta efter majoriteten 2. Förvänta dig dåliga nyheter 3. Kom ihåg att alla linjer inte är raka 4. Beräkna risker 5. Sätt saker i proportion 6. Ifrågasätt dina kategorier 7. Observera långsamma förändringar 8. Skaffa dig olika verktyg 9. Motstå att peka finger 10. Ta små steg.

Klurigt? Ja, varje knep kräver en fundering men när du väl börjar fundera så blir det rätt spännande. Goda råd är det verkligen. Läser du boken får du Hans Rosling utvecklande resonemang kring knepen.

Rättelse: I förra veckans kolumn uppgav jag att det var kommunstyrelsens (KS) ordförande Ingela Nilsson Nachtweij (c) som föreslagit att varje KS skulle inledas med en status över det lokala näringslivet. Rätt är att förslaget kom från v. ordf. Marie Nicholsson (m).

Förtydligande: I förra veckans krönika kunde det tolkas som att kommunchef Carolina Leijonram inte hade några företagskontakter. Det är en feltolkning. Hon har frekventa kontakter med företagen.

 

Tre saker som höjer näringslivsrankingen

Vimmerby Det tål att upprepas.

Det Winston Churchill en gång myntade:

”Vissa betraktar den privata företagsamheten som en farlig tiger som måste skjutas. Andra betraktar den som en ko som är till för att mjölkas. Alltför få inser att den är hästen som drar hela lasset.”

Det hedrar Vimmerbys nya kommunalråd Ingela Nilsson Nachtweij (c) att hon tar fokus och sätter ett mål för resan upp från botten i näringslivsrankingen: upp 100 platser. Jag har ingen anledning att tro annat än att kommunstyrelsen och dess tjänstemän vill ha bästa möjliga relation med näringslivet. Men det är inget som sköter sig självt.

Nu kommer kommunen och Turistbyrån ut med en Facebook-sida som heter ”Goda Nyheter”. Där endast just goda nyheter ska få plats. Jag tycker det är bra därför att det är ett rum för kommunikation.

Nya kommunalrådet säger också att varje KS-sammanträde ska öppnas med en lägesrapport över näringslivsfrågor. Det är också bra därför att det skapar ett regelbundet politiskt fokus.

Men det som kännetecknar framgångsrika kommuner är det rent fysiska mötet mellan beslutsfattare och företagare. Och då menar jag inte att det räcker att ses på något företagsarrangemang då och då.

Vimmerby kommun har speciellt tre personer i vars arbete ingår näringslivskontakter.

Utvecklingschefen Tomas Swärd är också näringslivschef. Att han och hans stab rör sig ute bland företagen varje vecka är ganska givet.

Men kommunchefen Carolina Leijonram, som nu blivit kommundirektör, måste också ut bland företagen. En ”chef” är möjligen inåtriktat men en VD, i vilken organisation som helst, möter sina kunder också på fältet. Hennes besök på företaget skulle uppskattas mycket.

Kommunalrådet Ingela Nilsson Nachtweij måste också ut bland företagen och ta initiativ till fysiska möten. Alla företag vill ha besök, alla vill bli sedda, alla vill berätta sitt nuläge för en politisk beslutsfattare, gärna den högsta. När kommunalrådet sätter sig ned i fikarummet ger det företaget betydelse och delaktighet i samhällsbygget. Möt enskilda företag, möt branscher, möt sektorer – se till att själva ta initiativen och bjud in.

Det andra viktiga är att se till att myndighetsutövningen fungerar så att den b i d r a r positivt till näringslivet, och inte skapar en besk eftersmak. Kommunens tjänstemän har blivit bättre, mer lyhörda – men man måste också komplettera en kontrollerande funktion med en rådgivande. Man säger att det inte går. Men det går visst. Man säger att man inte får. Men man får visst. Det är bara att vilja – så går det. Ingen får fängelse för att ha en bra attityd och en hjälpande inställning.

Den tredje, inte minst viktiga, ingrediensen i ett bra företagsklimat är att sända rätt signaler.

Att utreda om 50 arbetsplatser inom IT ska försvinna från ITSam-området till Linköping (varför inte Stockholm direkt?) för att ledningen inte kan rekrytera kompetens, är detsamma som att säga att alla befintliga It-företag i de sex kommunerna också måste flytta.

”Vimmerby och Kinda är inga bra kommuner att rekrytera till om ni är It-företag” är en kraftig politisk signal som skapar bitterhet ute bland de It-företag som finns. Signalen är sänd av politiken i direktionen (alla är kommunalråd!) och skadan är redan skedd.

Centern och nya KSO Ingela Nilsson Nachtweij har ända sedan ITSam-inträdet varit starkt kritiska till kommunalförbundet av skälet att hon tycker man fått betala för mycket. Jag själv har varit positiv till att samla all kompetens för sex kommuner på ett ställe och därmed få mer än man kan skapa själv. ITSam bygger på en bra tanke och ambition.

Men efter ITSams direktionsbeslut att utreda en flytt från de sex kommunerna är det frågan om Vimmerbys nya kommunalråd, när hon nu tillträder i direktionen, ska ta tillbaka IT-verksamheten till kommunen igen. Det finns många privata It-företag i medlemskommunerna som klarat sin rekrytering. Att ITSam inte gör det undanröjer ett av skälen till kommunalförbundets existens.

Att skapa sådana onödiga signaler till det lokala IT-näringslivet är obetänksamt, för att inte säga direkt klumpigt.

 

Nu måste centern klara sig utan time out

Vimmerby I allra sista minuten innan valet lyckades centerpartiet i Vimmerby kommun rekrytera in nya namn, som nu kommer att få poster i styrelser och nämnder.

Många hoppas att centern nu tillskansat sig den ödmjukhet som man saknade åren före och efter 2010.

För valet 2010 gav centern en chock. Man decimerades i fullmäktige så till den grad att man tappade hälften av mandaten man haft under en storhetstid av 40 år. De underliggande orsakerna var att man slutat lyssna, behandlade sina borgerliga samarbetspartners (man vägrade säga att man ingick i en allians, det var ett fult ord…) som luft och tog allt fler beslut i plenum på sina möten i bygdegårdarna.

När sedan Alliansen fick ett nytt moderat ledarskap 2010 kom fyra år av identitetsproblem. De nya centerpartisterna hade inte tillräckligt självförtroende utan backade hem och tog ”time out” allt oftare från ”det borgerliga samarbetet”. Det var fortfarande gammelcentern som styrde i partiet.

Efter 2014 blev det än värre. Moderaterna skapade en koalition med socialdemokraterna för att slippa SD som vågmästare och centern gick i opposition.

Mångåriga kommunalrådet Bengt Johansson (c) sa i tidningen att han trodde det skulle vara nyttigt för centern att vara i opposition. Den kommande mandatperioden får visa om han har rätt.

Blivande kommunalrådet Ingela Nilsson Nachtweij kom in 2010 och har haft åtta år på sig att etablera en plattform. Hon borde nu kunna arbeta med medlemmarnas förtroende utan att ta time out. Hon har också lyckats i rekryteringen av nya medlemmar.

Moderaternas och socialdemokraternas misslyckade omdaning av skolstrukturen, som ledde till en stor förlust i folkomröstningen, banade väg för centern att återta greppet om landsbygden, som man tappade 2010. Med den vinden i ryggen lyckades man rekrytera och agitera.

När man nu bildar en allians med moderaterna och kristdemokraterna och kan göra det utan att ge SD inflytande, så handlar mycket om hur centern agerar gentemot sina kollegor. Det närmaste året kommer att visa om man lärt sig något av historien.

Idag är väljarna lätta att förflytta. Centern kan återigen hamna i missnöje när man nu är med och styr (vilket är svårare än att vara i opposition). Styrkan hos det blivande kommunalrådet har inte riktigt blivit uppmätt i en personvalskampanj mot en riktigt stark kandidat.

Det finns dock en del som talar för att det blivande kommunalrådet ska klara jobbet:

-          Hon har haft åtta läroår i kommunstyrelsen.

-          Socialdemokraterna (oppositionen) är ganska svaga just nu. Centern har varit ett starkt oppositionsparti, liksom vänstern.

-          Moderaterna slickar såren och har en bra bit kvar att nå kändisprofil på sin toppkandidat.

-          Ingela Nilsson Nachtweij har förhållit sig ödmjuk inför sina egna medlemmar, och har gott stöd där.

Om hon inte klarar jobbet så tror jag det beror på att man får inre stridigheter med KD och M. Leif Larsson (c) kanske inte är helt rätt förhandlare om positioner, han är ganska tuff och kanske inte ser vitsen med att bjuda de andra två partierna på mer än vad de har mandat till.

Nu har man enats om positionerna och nu återstår att se vem som får svinga klubben i Barn- och Utbildningsnämnden och Socialnämnden, två mycket tunga nämnder. Man ska veta att det är mycket strategi bakom valet av dessa poster. Att vara ordförande i BUN är ingen ”reklamplats”, utan snarare en rejält utsatt position.

Att centern kommer att bli svagare under mandatperioden är sannolikt. Väljarna är alltid hårda mot de som har makt. Men samtidigt är Vimmerby historiskt en starkt borgerlig kommun och kan man få stopp på SD kan röster därifrån vandra tillbaka till de borgerliga partierna och jämna ut.

Lyckas centern undvika medborgarkonflikter, lyckas man hålla sina allianskamrater under armarna, och kritiskt lyssna in tjänstemännen som inte alltid har bra idéer, undvika långbänkar och vara beslutsföra, så har man stora möjligheter att få besätta kommunalrådsposten också 2022.

Det sista de ska säga är att man kommit till en väldig röra.

För under de åtta år man varit borta har det hänt väldigt mycket bra i Vimmerby kommun. Bland annat att alla politiker vet att man inte sitter på livstid.

Samtal med människor utan kropp

Vimmerby Nej, det är ingen mental förberedelse utan enbart en glädje över att jag vet vad som ska komma. Jag kliver ur bilen och går kyrkogårdsgången upp mot mors och fars grav.

Jag hinner knappt innanför grinden förrän pappa kommer mot mig, sådär tio meter upp i luften, glad som alltid och jag börjar berätta för honom vad som hänt sedan sist.

Om jag nu så här efteråt ska analysera det hela i detalj så kan jag säga att jag inte ser hans kropp vid dessa tillfällen. Enbart ansiktet. Det gäller även när mamma kommer och när min äldsta syster, som dog i 30-årsåldern, ansluter. Trots att hon ligger på Tyresö kyrkogård sedan 40 år så möts vi på kyrkogården i Vimmerby.

Det slår mig att de alltid är glada, att de alltid har ansikten såsom jag minns dem från 10-15 årsåldern, att de alltid lyssnar och att de ofta har svar på alla frågor jag har om det som sker nu. I verkligheten.

Av många läsare kanske jag just nu bedöms som flummig, påverkad eller allmänt halvtokig. Men för mig har samtal med människor utan kropp alltid varit en ingrediens i livet. Nej, samtal med döda passar inte som begrepp för de är inte döda i den bemärkelsen. Nära, kära finns för alltid och därför vill jag hellre rubricera ”Samtal med människor utan kropp”. Det är ingen förmåga bara vissa har, utan alla har det. Och jag tror att alla människor som har haft starka relationer då båda levde, kan har fortsatt starka samtal när en av dem inte längre är i det fysiska livet. Om man försöker.

Nej, de är inte döda i min sinnevärld. Jag hör dem, känner dem och kan till och med känna doften av dem. Blundar jag under samtalet så kan jag känna mammas kramande armar och mammas doft, jag kan få en helt tydlig bild av henne i mitt sinne, höra hennes skratt, hennes frågor och svar och förnimma allt i detalj.

Nej, det är inte samtal med en död. Det är samtal med en människa utan kropp, en ständigt levande och kommer att vara evigt levande till den dag jag själv blir en sådan människa. Och jag hoppas då att mina barn och närmaste ska vara så nära sina sinnen att de kan föra samtal med mig.

Min fru är väldigt nära sin mor. Hon var det när svärmor levde och hon är det nu när svärmor inte rent fysiskt lever. Men samtalen fortsätter som vanligt. Råden lämnas, frågor och svar byts ut och trösten levereras precis som alltid mellan mor och dotter. Ibland kommer svärfar cyklande och vi får ett samtal vid trädgårdshäcken. Nej, samtalet är inte alltid tyst inom mig. Ibland blir det påtagligt ljudligt oftast av att jag skrattar högt.

Ingen terapeut i världen kan ersätta samtal med våra nära människor, särskilt inte de när de inte längre har någon kropp. Det är så läkande, så befriande och så skönt att veta att de alltid finns till hands.

På väg till graven ser jag kända namn på andra gravstenar. Jag får en minnesbild av dessa människor givetvis, men inget levande. Som ett fotografi bara. Det verkar som man måste varit nära i livet för att det ska kunna fortsätta vara nära efter livet.

Får en annan fundering där jag står; Hur är tankar och känslor skilda åt? Jag menar, tänker man oro så leder det till en känsla i magtrakten, tänker jag att ”så sjuk han är” så leder det till en tår i ögat. Det kanske är så att tankar och känslor inte alls är skilda åt och att en tanke leder till reaktion i en levande kropp. Jag har varit med om två älgolyckor, eller incidenter. Varje gång jag kommer att tänka på det reagerar jag i min bilkörning. Är det riktigt dåliga omständigheter, som när jag passerar ett ställe där en älgolycka skett med dödlig utgång, och jag tänker intensivt på det, kan jag upptäcka mig själv krypa fram i 30 km i timmen och vara helt skakig… Det kanske är så att mina tankar är väldigt nära mina känslor, och därför har jag lätt för att tala ganska ingående med människor utan kropp. Jag vet ju att de rent fysiskt inte finns, men de finns ändå så intensivt i det som sker i min hjärna och det är så oerhört läkande, glädjande, befriande, upplyftande och energigivande.

Nu kommer jag in på andligheten men vill säga att den inte har några religiösa förtecken. Man behöver inte vara religiös för att samtala med sin far på en kyrkogård. Ett öppet sinne för det som finns verkligt, att hjärnan inte kan skilja på fantasi och verklighet (tänk visualisering), att tankar och känslor hör samman är också en dörröppnare till att ta emot andra, emotionella kunskaper från exempelvis avlidna nära. Hur då? Genom att samtalen med människor utan kropp är i högsta grad verkliga tankar i din hjärna. De skapar känslor och du får svar.

I en människas emotionella intelligens ingår att kunna avläsa sina egna likväl som andra människors känslor och kunna hantera dem adekvat. Det är i det sistnämnda vi alla brister nu och då. Det pågår forskning kring detta och i USA har vissa skolor SEL som undervisningsämne på schemat. SEL står för Social and Emotional Learning. Det påstås att vissa problemskolor nått framgång med stökiga lever tack vare att ämnet finns på schemat. Jag vet inte, kanske det stämmer?

Vad jag är övertygad om är att jag inte är ensam om att föra samtal med levande utan kropp. Men alla vågar inte prata om det för att man kanske ska betraktas som tokig.

Jag tar risken.

De här beslutsfattarna har vi inte valt

Vimmerby Vi har precis genomlevt dagen då vi alla är värda lika mycket. Rik som fattig, kvinna som man, ung som gammal – vi har en röst var och förhoppningsvis har du använt den.

Vi väljer, tror vi, till ett demokratiskt styrskick och de partier som tillsammans kan samla ihop en majoritet vinner.

Därmed skulle vi kunna sätta punkt med orden; Då är det dom som bestämmer.

Men så är det inte.

Vi har i alla tider haft två maktcentra och i modern tid har vi faktiskt tre.

Förutom ett politiskt maktcentra (faktiskt det svagaste, åtminstone på lokal nivå) har vi det byråkratiska. Det är ofta anonymt men inte alltid. Byråkraterna föreslår ofta beslut utan något ansvar för varken kostnader eller genomförande och politiker, oftast utan egen reflektion, fattar besluten. De bekvämaste byråkraterna finns i statsapparaten, de har oftast inte en aning om hur deras förslag slår ute i kommunerna, än mindre vad de kostar.

Därmed ska lantbrukaren lämna kossorna och åkrarna och fylla i en dokumentation som ska in till myndigheter, hotellägaren ska fylla i beläggning till Statistiska Centralbyrån och det tar några timmar,  läraren/rektorn/förskoleläraren ska också fylla i massa rapporter och därmed så mister våra barn viktiga timmar. Byråkratin kostar timmar och då kan man tro att byråkraterna är försiktiga med att hitta på rapporter och annat, som tar mycket tid i anspråk.

Ibland krockar byråkraterna; försäkringsbolaget skriver att fönstret till kontoret ska vara låst inifrån och ska svårligen kunna öppnas utifrån av en inbrottstjuv. Räddningstjänsten beordrar att låset ska monteras på annat sätt så utrymning kan ske. Försäkringsbolaget höjer premien om inte låset är monterat, räddningstjänsten lägger vite om det är monterat så inte folk tar sig ut. Till sist ger sig räddningstjänsten och säger ”Ja, då får försäkringsbolaget ta på sig om någon blir innebränd” och då säger försäkringsbolaget ”Nä det vill vi inte, vi struntar i låset…” Hur många timmar, brev, skrivelser etc. det tar företagaren? Många… Byråkratin har i själva verket kostat samtliga inblandade rejält med pengar.

Vilka drabbas av byråkratin? Jo exempelvis förskollärare, socialsekreterare, rektorer, företagare, poliser för att ta några. Lättare att säga nästan alla.

Vilka uppfinner byråkratin? Det kan vara enskilda tjänstemän i regeringskansliet som tycker att det borde vara på ett visst sätt och så driver man det till politiska beslut, utan eget ansvar.

Ett lokalt exempel: har man en butik ska det finnas en förteckning på de kemikalier (rengöringsmedel) man använder i sina utrymmen. Exempelvis säljer man diskmedel i butiken, men man har också en öppen flaska i disken och den ska föras upp i en förteckning enligt lokala kontrollmyndigheten. När man tittar sig omkring ser man mängder av diskmedel, tvättmedel etc. som man använder och det är bara att gå in på kontoret och katalogisera alla. När myndigheten gör kontroll ska man kunna visa den. Varför? Inte vet jag. Och knappast myndigheten heller. Men någon har beslutat detta. Sammantaget är det många arbetstimmar. För vem för man en ”katalog” över diskmedel? Sannolikt för en annan byråkrat gissar jag.

Vad är nutidens tredje maktcentra? Jo, sociala medier. Främst Facebook, Instagram etc. men också kommentarsfälten hos digitala tidningar som inte klarar sin moderering, varken på sin sida eller på sin Facebook-sida. Och här samlar sig mobben. Människor som om de levt på 1800-talet mycket väl kunnat hänga andra i träd. Mobben är ett maktcentra i och med att både politiker och byråkrater läser vad de skriver. De mår dåligt men likafullt är de kittlade av att veta, och de får kalldusch och käftsmäll, när de upptäcker att de själva är utsatta. Detta riskerar naturligtvis att påverka deras beslut och handlande. Fake news finns oftast i kommentarsfälten och orutinerade redaktörer utan regelverk låter de bara stå kvar. De ger ju klick. Man vill inte städa i mobbens inlägg.

Så när vi nu har nya politier i våra församlingar, låt oss stödja dem att stå starka mot både byråkrater och mot mobben. Och uppmuntra dem att läsa på och ifrågasätta.

Det är ju trots allt dessa politiker som är det enda maktcentrum vi valt.

Micael Glennfalk, Vimmerby, journalist, prisad entreprenör och idéskapare, f.d. kommunalråd (m) och numera företagare i besöksnäringen reflekterar över aktuella samhällsfrågor utifrån sitt perspektiv.