Ur boken TrĂ„darbetande Luffare, Erik "Ăland" Andersson pĂ„ sin Ă„lders höst. LuffarrĂ€nderna gĂ„r aldrig ur, potatis pĂ„ golvet och reparation av slipen. FavoritrĂ€tten kroppkakor Ă€r framdukat pĂ„ bordet denna gĂ„ng, av Birger Magnusson pĂ„ 1970-talet.
â Mor bjöd honom kroppkakor serverade pĂ„ en tallrik. Men det gick han inte med pĂ„, nej, istĂ€llet plockade han upp dem i hĂ€nderna bara.
Barnen satt samlade i köket för Ă€ta kroppkakor. Besvikna följde de Erik "Ăland" Andersson med blicken nĂ€r han gick bortĂ„t vĂ€gen hukad över sina hĂ€nder. Mot grindstolpen stod cykeln och pĂ„ den hade han monterat sin slipmaskin. Han var skĂ€rslipare och tjĂ€nade en slant pĂ„ att vĂ€ssa saxar och knivar lĂ€ngs vĂ€garna, nedsjunken vid grindstolpen satt han sen och Ă„t upp kroppkakorna med lingon.
â Han ville inte Ă€ta inne i köket med oss. Kanske kĂ€nde han sig inte fin nog för det, jag vet inte.
HÀndelsen utspelade sig i Mörlunda pÄ 1960-talet och den besvikne lille pojken heter Kurt Gladh och det har gÄtt över femtio Är sedan dess. TyvÀrr sÄ kom inte Kurt nÀrmare nÄgon luffare Àn sÄ under resten av sin barndom. Han hade gÀrna pratat lite med honom den gÄngen i köket.
Erik Andersson föddes 1906 i Degerhamn pĂ„ Ăland. Pappan hade redan nĂ„gra mĂ„nader tidigare dragit till Amerika och lĂ€mnat Anette gravid med deras ofödde son. Erik Andersson blev lĂ€mnad innan han ens var född.
Livet som ensamstÄende mamma vid den hÀr tiden var inte lÀtt. Större delen av Eriks uppvÀxt bodde de pÄ fattigstugan och de tvingades dela pÄ en enda brödbit som skulle rÀcka som mat en hel vecka. Fram till att han var fjorton Är gick han i skolan och efter det tog flera Är av hÄrt arbete vid.
Han blev utackorderad hos bönder i trakten och tvingades knacka sten pÄ Äkrarna sexton timmar om dagen. Ett tag gick han pÄ sjön. LÄg pÄ skutor som gick till Karlskrona, VÀstervik, Visby och Stockholm. Han lastade cementsÀckar pÄ 50 kilo som skavde sÄr i hÀnderna och fick kroppen att vÀrka.
FÄgelfors Luffarkammare som lÄg i en lÀnga mittemot herrgÄrden. I lÀngan inrymdes förutom luffarkammaren Àven hönshus, tvÀttstuga, garage. I nederkant syns hur det fördes bok över luffarna som kom och gick. Ur boken TrÄdarbetande Luffare av Birger Magnusson
I början av tjugoĂ„rsĂ„ldern gjorde han sista vĂ€ndan pĂ„ Ăland hos en sĂ€llsynt elak bonde i Triberga. Efter det fick han nog och bestĂ€mde sig för att gĂ„ pĂ„ luffen. Resten av sitt liv var han luffaren Lilla Ăland eller Erik "Ăland" Andersson och tog dagsverken pĂ„ olika bruk hĂ€r och var, lĂ€rde sig trĂ„darbete och slipning. Han syntes i trakterna kring Tuna, Mörlunda och FĂ„gelfors. I Knastorp mindes man honom som vĂ€ldigt vidskeplig eftersom han brukade lĂ€gga tvĂ„ vedtrĂ€n i kors under huvudet nĂ€r han sov. Det skyddade nĂ€mligen mot otur och olycka menade han.
Om vintrarna var han eldvakt pÄ tegelbruken i Hycklinge, Almvik, Högsby och pÄ glasbruken i Björkshult och Ruda.
Luffarna var ett vanligt inslag pÄ den smÄlÀndska landsbygden under första hÀlften av 1900-talet. I vissa byar vandrade en luffarklubba mellan gÄrdarna. DÀr luffarklubban lÄg skulle ocksÄ luffarna ligga. Den första luffaren som kom för sÀsongen fick med sig klubban till den bestÀmda gÄrden och dÀr lÄg klubban sedan resten av Äret. I vissa hus fördes ocksÄ bok över besöken. SmÄ luffarkÄkar byggdes runtomkring och vid skördetid sov de i Àngsladorna pÄ skogslyckorna.
Att det finns sĂ„ mĂ„nga berĂ€ttelser om luffare just i SmĂ„land-Ăstergötland beror pĂ„ att det var tĂ€tt mellan gĂ„rdarna â de var lagom stora för att kunna fĂ„ sig en dag eller nĂ„gra veckors dagsverke pĂ„. Dessutom erbjöd tegel- och glasbruken vĂ€rme vintertid eftersom brĂ€nnugnarna hölls tĂ€nda dygnet runt, Ă„ret runt.
Genom pensionsreformen Är 1957 sÀkrades försörjningen och luffarepoken nÀrmade sig sitt slut, de flyttade in i boenden och fick mat och husrum.
BerĂ€ttelsen om Erik "Ăland" Anderssons liv finns nedtecknat i böckerna TrĂ„darbetande luffare, och Luffare, Original & LuffarkĂ„kar av Birger Magnusson, som under decennier intervjuat och dokumenterat svenska luffare i ljud och bild.
Ur boken TrĂ„darbetande Luffare, portrĂ€tt av Erik "Ăland" Andersson, av Birger Magnusson pĂ„ 1970-talet.
â Han var alltid intresserad av det gamla, berĂ€ttar sonen Ola Magnusson nĂ€r jag trĂ€ffar honom i förĂ€ldrahemmet i Virserum. Jag kĂ€nner igen flera av bilderna frĂ„n böckerna i tavlorna pĂ„ vĂ€ggen. Ăverallt finns prov pĂ„ Birger Magnussons bildhuggeri: gesĂ€llprovet â ett rikt utsmyckat skĂ„p, tavelramar, figuriner och en byst. Han var slöjdlĂ€rare i Virserum och hade stort engagemang i Virserums hembygdsförening under sitt liv.
Birger Magnussos gesÀllprov
Efter hans död 2018 har familjen fortfarande kvar det enorma arkiv med ljudupptagningar, fotografier, trÄdarbeten och luffarkonst som Birger Magnusson lÀmnat efter sig.
â Det Ă€r sĂ„ mycket sĂ„ det Ă€r svĂ„rt att överblicka, men vi ska se till att allt kommer i rĂ€tta hĂ€nder, sĂ€ger Ola Magnusson.
Den som vill ta del av Birger Magnussons samlingar och lÀra sig mer om luffarna kan besöka Hönsalottas luffarmuseum i Kosta.
Utsökta smÄ dockmöbler. TrÄdarbete av Kosta-Lasse frÄn Birger Magnussons samling i Viresrum.
En trehjuling som trÄdarbetevirtousen Tore Bremer har gjort.