Ur boken Trådarbetande Luffare, Erik "Öland" Andersson på sin ålders höst. Luffarränderna går aldrig ur, potatis på golvet och reparation av slipen. Favoriträtten kroppkakor är framdukat på bordet denna gång, av Birger Magnusson på 1970-talet.
– Mor bjöd honom kroppkakor serverade på en tallrik. Men det gick han inte med på, nej, istället plockade han upp dem i händerna bara.
Barnen satt samlade i köket för äta kroppkakor. Besvikna följde de Erik "Öland" Andersson med blicken när han gick bortåt vägen hukad över sina händer. Mot grindstolpen stod cykeln och på den hade han monterat sin slipmaskin. Han var skärslipare och tjänade en slant på att vässa saxar och knivar längs vägarna, nedsjunken vid grindstolpen satt han sen och åt upp kroppkakorna med lingon.
– Han ville inte äta inne i köket med oss. Kanske kände han sig inte fin nog för det, jag vet inte.
Händelsen utspelade sig i Mörlunda på 1960-talet och den besvikne lille pojken heter Kurt Gladh och det har gått över femtio år sedan dess. Tyvärr så kom inte Kurt närmare någon luffare än så under resten av sin barndom. Han hade gärna pratat lite med honom den gången i köket.
Erik Andersson föddes 1906 i Degerhamn på Öland. Pappan hade redan några månader tidigare dragit till Amerika och lämnat Anette gravid med deras ofödde son. Erik Andersson blev lämnad innan han ens var född.
Livet som ensamstående mamma vid den här tiden var inte lätt. Större delen av Eriks uppväxt bodde de på fattigstugan och de tvingades dela på en enda brödbit som skulle räcka som mat en hel vecka. Fram till att han var fjorton år gick han i skolan och efter det tog flera år av hårt arbete vid.
Han blev utackorderad hos bönder i trakten och tvingades knacka sten på åkrarna sexton timmar om dagen. Ett tag gick han på sjön. Låg på skutor som gick till Karlskrona, Västervik, Visby och Stockholm. Han lastade cementsäckar på 50 kilo som skavde sår i händerna och fick kroppen att värka.
Fågelfors Luffarkammare som låg i en länga mittemot herrgården. I längan inrymdes förutom luffarkammaren även hönshus, tvättstuga, garage. I nederkant syns hur det fördes bok över luffarna som kom och gick. Ur boken Trådarbetande Luffare av Birger Magnusson
I början av tjugoårsåldern gjorde han sista vändan på Öland hos en sällsynt elak bonde i Triberga. Efter det fick han nog och bestämde sig för att gå på luffen. Resten av sitt liv var han luffaren Lilla Öland eller Erik "Öland" Andersson och tog dagsverken på olika bruk här och var, lärde sig trådarbete och slipning. Han syntes i trakterna kring Tuna, Mörlunda och Fågelfors. I Knastorp mindes man honom som väldigt vidskeplig eftersom han brukade lägga två vedträn i kors under huvudet när han sov. Det skyddade nämligen mot otur och olycka menade han.
Om vintrarna var han eldvakt på tegelbruken i Hycklinge, Almvik, Högsby och på glasbruken i Björkshult och Ruda.
Luffarna var ett vanligt inslag på den småländska landsbygden under första hälften av 1900-talet. I vissa byar vandrade en luffarklubba mellan gårdarna. Där luffarklubban låg skulle också luffarna ligga. Den första luffaren som kom för säsongen fick med sig klubban till den bestämda gården och där låg klubban sedan resten av året. I vissa hus fördes också bok över besöken. Små luffarkåkar byggdes runtomkring och vid skördetid sov de i ängsladorna på skogslyckorna.
Att det finns så många berättelser om luffare just i Småland-Östergötland beror på att det var tätt mellan gårdarna – de var lagom stora för att kunna få sig en dag eller några veckors dagsverke på. Dessutom erbjöd tegel- och glasbruken värme vintertid eftersom brännugnarna hölls tända dygnet runt, året runt.
Genom pensionsreformen år 1957 säkrades försörjningen och luffarepoken närmade sig sitt slut, de flyttade in i boenden och fick mat och husrum.
Berättelsen om Erik "Öland" Anderssons liv finns nedtecknat i böckerna Trådarbetande luffare, och Luffare, Original & Luffarkåkar av Birger Magnusson, som under decennier intervjuat och dokumenterat svenska luffare i ljud och bild.
Ur boken Trådarbetande Luffare, porträtt av Erik "Öland" Andersson, av Birger Magnusson på 1970-talet.
– Han var alltid intresserad av det gamla, berättar sonen Ola Magnusson när jag träffar honom i föräldrahemmet i Virserum. Jag känner igen flera av bilderna från böckerna i tavlorna på väggen. Överallt finns prov på Birger Magnussons bildhuggeri: gesällprovet – ett rikt utsmyckat skåp, tavelramar, figuriner och en byst. Han var slöjdlärare i Virserum och hade stort engagemang i Virserums hembygdsförening under sitt liv.
Birger Magnussos gesällprov
Efter hans död 2018 har familjen fortfarande kvar det enorma arkiv med ljudupptagningar, fotografier, trådarbeten och luffarkonst som Birger Magnusson lämnat efter sig.
– Det är så mycket så det är svårt att överblicka, men vi ska se till att allt kommer i rätta händer, säger Ola Magnusson.
Den som vill ta del av Birger Magnussons samlingar och lära sig mer om luffarna kan besöka Hönsalottas luffarmuseum i Kosta.
Utsökta små dockmöbler. Trådarbete av Kosta-Lasse från Birger Magnussons samling i Viresrum.
En trehjuling som trådarbetevirtousen Tore Bremer har gjort.