Doften av rökelse sticker trevligt i näsan när vi kliver över tröskeln till den 197 år gamla byggnaden. Två afrikanska, färgstarka figurer av trä och pärlor tar emot i hallen. Den ena kornblå med rött ansikte och något som liknar en vit bagarmössa, den andre en turkos Bamumfigur med brunt ansikte och ett grisliknande tryne. De betraktar oss från sin hylla med bister uppsyn.
– De är säkert över 40 år gamla och kommer från den nordvästra delen av Kamerun. Jag vet egentligen inte så mycket om dem för afrikansk konst är ett nytt område för oss, säger Sira Jokinen Lisse och visar in i vardagsrummet.
Det har gått 15 år sedan Sira och Danko slog sig ner i Motala. Sira är uppvuxen på Marieberg i andra änden av stan och flyttade med sina föräldrar till just det här huset på Verkstadsvägen när hon var 16 år. Därefter var hon ute och reste en del och när hon träffade Danko bosatte de sig i New York och arbetade som konstnärer.
– Men när vår son Zaga skulle börja skolan kände vi att vi ville flytta till Sverige, säger Sira.
Via Göteborg landade de i familjens hus alldeles intill Motala ström och numera bor Sira och Danko i den ena halvan och Siras föräldrar i den andra.
– När vi lämnade USA och kom hit var det som att börja om från noll. Vi hade nästan inga saker med oss, men visste vad vi ville ha. Vi gjorde en önskelista med designers vi tycker om och började samla på oss...
Nu rymmer hemmet möbler och konst med betydelse och känsla. Loppisar, second hand-butiker, alla resor förstås, men också nätet har utgjort inköpsplatser.
– Vi började handla på internet redan i början av 2000-talet och det var en fantastisk tid för nästan ingen annan gjorde det då, säger Sira.
Vi gör paus i rundvisningen vid ett stort glasbord med stolar i petrolfärgat skinn och höga ryggar. På bordet står en installation i keramik som liknar grönskimrande stavar av drivved som lutats mot varandra. Intill ligger ett vackert blått klot av samma konstnär.
– Det kommer från en kvinna på Mallorca som gör fantastiska saker i keramik, säger Sira. Vi är förtjusta i tekniken, med den rustika och inte helt perfekta ytan. Föremålen bränns i olika temperaturer och får ett mycket kraftfullt uttryck. Vi har aldrig själva arbetat i keramik, men funderar på att inleda ett samarbete med den här kvinnan.
En annan del av rummet minner om Siras finska påbrå. Alvar Aalto står för de runda stora klotlamporna, liksom för tevagnen och skärmen i trä bakom. På väggen sitter finskarabiska årstallrikar med motiv som bottnar i finska sägner, målade i vitt och guld mot svart botten. De utgör en skön kontrast mot den rymdinspirerade runda tv:n från 60-talet, och inte minst till ”Wiggle side chair” som står intill och som kort och gott är en imponerande stol av wellpapp, formgiven av Frank Gehry redan 1972.
Den lokala konstnärskollegan Eva Fornåås känslosamma figur ”Gurtil” har fått plats mitt på soffbordet i nästa rum. Han har skadat armen och nacken och har plåster under foten och man vill bara krama honom. Här sitter han i lugn och ro och betraktar alla föremål av glas och keramik som står på hyllorna runt om i rummet, signerade Ingegerd Lundin, Stig Lindberg, Helena Laukkanen och Inger Persson bland andra.
– Många av glasföremålen är finskt 50- och 60-tal, det var en period då det finska formspråket var väldigt starkt, säger Sira.
Hon slår sig ner i en knallröd fåtölj av möbeldesignern Yrjö Kukkapuro tillsammans med maken Danko.
– Här sitter vi ofta och bara pratar om konst eller tittar i böcker för att hitta inspiration. Och inte minst läser på om keramik. Vi kunde ingenting när vi började och att lära sig alla nya signaturer blev nästan som ett nytt språk.
I passagen mellan vardagsrummet och arbetsrummet har Danko slagit ut en garderob och tagit fram bjälkarna i original från när huset byggdes. Här har blivit en utställningslokal i miniformat med i första hand finsk keramik av Annika Hovisaari och Anja Jaatinen och glaskonst av Timo Sarpaneva.
– Vi omger oss med saker vi tycker om och man kan säga att vi använder allt. Det här är inte ett galleri eller museum utan vårt hem som speglar vilka vi är. Det är en samling av särskilda saker och för oss skapar de harmoni, säger Sira.
Ja, bättre inspirationskälla kan ju knappast finnas. Men det är också utvecklingen i samhället i stort som inspirerar och berör Sira och Danko i deras arbete.
– Konst och kultur är ett kraftfullt redskap att arbeta med och vi använder det i projekt och utställningar för att påverka samhället på olika sätt, säger Sira.
Hon visar en burk med konserverad medmänsklighet. Den ingick i utställningen Mod och medmänsklighet som visats på Norrköpings Stadsmuseum. På en vägg i vardagsrummet hänger ett tittskåp med en stickad rosa kofta som tillhört ett litet barn och som också ingick i utställningen. Den handlar om flyktingar och om Sveriges oförmåga och till viss del ovilja att ta emot alla som behöver hjälp. Det har fått Sira att reagera starkt. Hon vill väcka tankar. Och förmedla mod på burk till alla som behöver.
För närvarande sysslar Sira bland annat med Kisam som är en förkortning för Konsten i samhället, där olika konstnärer arbetar just för att föra in konst och kultur allt mer i städer och kommuner, inte minst i syfte att värna demokrati och integration.
Vi slår oss ner vid ett väl tilltaget bord i köket. Här händer plötsligt något nytt i inredningen, när de mjuka, lite vilsamma gulbeiga och vita tonerna tillsammans med all vacker konst i de övriga rummen byts mot Ikeas kolsvarta skåpsluckor och däremellan väggar av limegröna högblanka skivor.
– I själva verket är det gröna också skåpsluckor från Ikea. De var på rea vid ett tillfälle och jag tänkte att det skulle komma till pass någon gång, säger Sira.
Vi beundrar en kaktussamling på bänken som är Dankos verk. Men det räcker förstås inte med vanliga krukor och ett par olika typer av växter, nej på kreativt konstnärsvis krävs glaskupor, sand och pinnar för att förhöja skönheten i den taggiga grönskan.
Danko skrattar. Köket är hans område. Här skapar han maträtter med inspiration från sitt peruanska ursprung.
Det konstnärliga hemmet är fullt av intressanta kontraster. Och inte blir det mindre när vi går en trappa upp och lämnar allt det lugna, vackra och vilsamma bakom oss för att kliva rakt in i – stjärnornas krig. Danko pekar och visar och förklarar. Det här är hans och sonen Zagas gemensamma intresse.
Sira suckar mest. En låt dem hållas-suck med värme. Hon tänder mer rökelse och sjunker ner på golvet framför en stor buddhafigur. Resten av rummet på övervåningen utgör hennes plats för återhämtning.
– Jag går upp 04.30 varje dag och arbetar till mellan 22 och 23 på kvällarna. Utan yogan skulle det aldrig fungera, säger hon.
Med ett para visdomsord från Dalai Lama i tankarna, går vi ner för den gamla trätrappan igen. Den är original och snart 200 år gammal och det är oundvikligt att tänka – var det här han gick, Baltzar von Platen, grundaren av Motalas stadsbild och Göta kanal?
Just här, i något av rummen, ska han ha haft sitt ritkontor när kanalen växte fram.
Verkstadsvägen 36 är med andra ord en plats med historia. En plats för skapande och kreativitet – då, som nu.