Det var i början av 1980-talet som en äldre herre stövlade in huset med vita eternitplattor på Liverpoolsgatan i Motala och med myndig röst beskrev sina minnesvärda bravader i bersån en bit ner i trädgården.
– Jag var bara sju år och fattade ju ingenting, säger Niklas och skrattar. Men i dag är det roligt att tänka på, huset och trakten bär på så mycket historia och jag vill veta mer!
Huset lär ha byggts av ”Rike-Pelle” i slutet av 1800-talet. ”Fattig-Pelle” bodde strax intill.
– Jag vet inte mer än att det här huset var något större än det andra, säger Niklas.
Ja, det är alltså i Niklas föräldrahem vi är på besök. Hans farfar köpte huset 1967 och bodde tillsammans med Niklas farmor på undervåningen, medan farbrodern med familj flyttade in på övervåningen, tills Niklas föräldrar tog över 1972.
– Jag är född här, fortsätter Niklas. Mycket har behövt göras sedan jag kom tillbaka som vuxen, och mycket behöver fortfarande göras. Min tanke är att återskapa så mycket som möjligt av hur det såg ut när jag var liten.
Redan i 13-årsåldern renoverade Niklas möbler i uthuset. Och redan då var hans plan att någon gång ta över bostaden.
– Jag har alltid haft svårt att tänka mig att någon annan ska bo här.
2006 flyttade han in och påbörjade en lång och gedigen renovering. För tre år sedan kom Linda Kjellberg in i hushållet.
– Det var klockrent, våra tankar om inredning stämde perfekt och det var bara för mig att lägga mig i, säger hon. Vi kan upptäcka att vi har precis samma bild när vi planerar för något.
– Nackdelen med att vi är så lika är att det inte är någon som bromsar mig, därför kan det lätt skena iväg, säger Niklas.
Det är svårt att slita sig från den vackra gamla glasverandan där vi kom in, och där vi fortfarande står kvar och pratar. Verandan har numera byggts ihop med huset, som entré. Den skulle få nya tapeter för ett tag sedan och det är inte utan att man förstår varför saker tar tid ...
- Mja, säger Niklas, nya tapeter ledde till att jag flytspacklade och lade om golvet nar jag ändå höll på, satte in nya fönster, byggde fönsterkarmar, lade nytt plåttak utvändigt och gjorde ett nytt balkongräcke ovanpå glasverandan ...
Till sist slår vi oss i alla fall ner vid köksbordet och försöker föreställa oss hur det såg ut för länge sedan.
– På 80-talet gjorde mamma och pappa om och byggde allting i furu. Jag var nio år gammal och tyckte redan då att planlösningen var fel. Då låg matdelen där själva köket är i dag.
För elva år sedan gnagde en råtta av sladden till Niklas diskmaskin och därmed fick han sätta tänderna i renoveringen lite tidigare än han tänkt.
– Då bytte jag plats på allt i köket, säger han.
Nu är det varmt och mysigt och rymligt. Inrett med blommiga tapeter och ljusa toner. Till och med i fönsterkarmarna är det pärlspont.
– Och jag fräser fönsterbrädena själv, säger Niklas. I något rum har jag fräst taklister också, men till och med jag insåg att det skulle ta för mycket tid.
Hantverkarintresset består alltså, sedan tidig ålder.
– Jag har alltid gillat gamla saker och jag har alltid tyckt om möbelrenovering. När kompisarna frågade om jag skulle med och spela fotboll så svarade jag ”nej, jag ska slipa ner en stol”.
Vi fortsätter ut i matsalen som också går i milda, ombonade toner. Väggarna är ljust grå och bordet, stolarna och köpmansdisken vita. På den grå bordsduken ligger en drivvedsplanka som Linda pimpat med blommor och ljuslyktor. Och så finns en gammal piggtittare förstås, det känns liksom givet.
Matsalen fortsätter över i tv-rum. Här finns, lite överraskande, turkosa accentfärger på lampor och kuddar.
Soffbordet är ett vitmålat slagbord med många år på nacken.
– Jag har snott det i ett ödeshus utanför Motala för länge sedan, säger Linda. Vi har bara kapat benen, sen var det perfekt.
Niklas tar täten tillbaka genom köket, via det nyrenoverade badrummet i hallen och genom en extremt smal dörr till tvättstugan där trappan till övervåningen finns.
– Trappan är från lärarbostaden i Vinnerstad skola. Farfar satte in den när han byggde pannrum här för länge sedan, säger Niklas.
På övre planet finns barnens rum, ett badrum och så Lindas och Niklas sovrum som på många sätt satt tonen i övriga huset.
– När jag skulle renovera och rev bort taket så visade det sig vara öppet till nock ovanför. Jag tyckte att det var fränt och det var då min stil tog form. Jag tog fram tegelväggarna och sparade de gamla bjälkarna i taket, det blev lite murrigt och ombonat och det gillar jag.
Intill en av tegelväggarna finns till och med en liten vedkamin för kalla midvinterdagar.
Ingenting har lämnats åt slumpen i huset. Den ombonade inredningsstilen går som en röd tråd från rum till rum. Niklas tar omsorgsfullt hand om allt som behöver göras, med såväl Rike-Pelle som sina förfäder i tankarna.
– Det är ju så kul att jobba med händerna, och att försöka tänka på hur det har sett ut här tidigare. Jag har ett talesätt som jag lutar mig emot, säger han och skrattar:
"Inredningsproblem löser man genom att bygga. Byggproblem löser man genom att köpa inredning".
Javisst, är man hantverkare med gediget intresse för vackra, praktiska ting, så är man.