– Klockan 05.15 vaknade jag med ett ryck. Då låg inte Tommy i sin säng.

Vanja gick upp och letade efter honom, men han fanns ingenstans.

På köksbordet hittade hon hans klocka, plånbok och andra personliga tillhörigheter uppradade.

– Då ringde jag vår äldsta son.

Han kom direkt och började leta, men alla spår hade redan blåst igen.

– Det var 17 minusgrader och snöstorm den natten, berättar Vanja.

De larmade polis och på förmiddagen var insatsen i full gång. Helikoptrar och hundpatrull deltog tillsammans med flera deltagare från hemvärnet innan sökandet till slut avbröts.

– De höll på hela torsdagen och fredagen och halva lördagen.

Polisen kom till huset med upphittade mössor och handskar – men inga av dem var Tommys. Han var spårlöst försvunnen.

Fanns det någon chans att han bara hade stuckit någonstans och skulle komma tillbaka igen?

– Nej. Inte utan glasögonen – han såg ju inget. Och han hade inga pengar på sig. Jag kände ganska fort att det här har gått illa.

De första månaderna beskriver Vanja som att leva i en bubbla. Hon kunde inte köra bil själv och ett av barnen fick flytta in i huset hos henne.

– Jag sålde huset ganska snabbt, för det insåg jag att jag inte kunde ha kvar. Det hade inte funkat.

Det gick att göra genom att utse en god man för Tommy. Juridiskt var han fortfarande vid liv och stod skriven på både hus, bil och andra ägodelar. Det blev hans och Vanjas äldsta son som fick ansvaret att ta hand om sin pappas ekonomi, som om han fortfarande var vid liv, samtidigt som familjen försökte acceptera och hantera att han var borta.

– Det är en märklig situation. Det har varit jobbiga år.

2010 dödförklarades Tommy. Men något svar på vad som hände den där februarinatten när han försvann finns fortfarande inte.

– Ända sedan 2005 har polisen bevakat konton efter uttag och så och det har inte funnits någon tillstymmelse till liv.

Hur påverkar det att inte veta vad som har hänt?

– Det är klart att man undrar. Man har ju olika scenarier. I dag funderar jag inte över det, men då gjorde jag det. Mest var jag nog arg.

Det har tagit många år att komma tillbaka till vardagen. Vanja fastnade i det som hade hänt i över ett decennium.

– Sommaren 2016 vände det. Då kände jag att: nu kan jag gå vidare.

Vad var det som hände då?

– Jag har bearbetat och tagit farväl av Tommy. Jag var ute vid Arkösund, där vi bodde mycket på somrarna. Jag åkte dit och gjorde en slags ritual.

– Jag har förlåtit honom. Jag tror att det var det som fattades.

Omkring 7 000 – 9 000 personer anmäls försvunna varje år i Sverige. De allra flesta hittas igen, men runt 30 av dem har inte återfunnits inom ett halvår.

I år har det gått 14 år sedan Vanja vaknade bredvid Tommys tomma säng.

Har du något tips som kan hjälpa den som har en närstående som har försvunnit?

– Att tänka positivt. Det är inte lätt, men det går. Hitta de små bitarna i vardagen. I början tittade jag mig i spegeln varje morgon och sa ”God morgon, vad fin du är i dag”. Det är såna där dumma saker, men det fungerar. Man kan skriva tacksamhetstankar i ett block varje kväll – ”Jag är tacksam över att solen sken i dag”, till exempel, säger Vanja.

– Man kan tycka att det är lite larvigt, men det hjälper.