För Anetthe Jacobsson har barnen stått i centrum, både i privatlivet och yrkesmässigt. Fast yrket blev det mest för att hon från början ville vara hemma med sina barn. Inte så långt efter att äldsta dottern Frida föddes flyttade familjen till Almvik och där sökte kommunen just då efter en dagmamma.
– Jag var inte så sugen på att lämna Frida på dagis, så jag bestämde mig för att ansöka.
Och hon trivdes så bra att hon blev kvar som dagmamma tills kommunen sade upp verksamheten 2009.
Då hade familjen hunnit utökas med sönerna Alexander och Noel. Familjen flyttade till Gamleby och så småningom började Anetthe jobba som assistent och resurslärare i Edsbruk.
– De ringde och frågade om jag ville komma dit och vara assistent åt ett barn. Jag tyckte det lät intressant. Och jag gillar de här små skolorna, med små grupper. De blir familjära och man kommer så nära barnen.
Vid den här tidpunkten hade Anetthe också upptäckt något som kom att förändra hennes liv på många sätt, nämligen yogan.
– När jag kom in i klassrummet och mötte barnet för första gången satt hen i lätt meditationsställning och sjöng Aum, som är ett yogiskt mantra. Då tänkte jag att det här ska nog gå bra!
Mötet med yogan blev en omvälvande upplevelse för Anetthe. Det var omkring 2005 som hon gick på sitt första pass, kundaliniyoga. Hon fastnade direkt för den, både som träningsform och som livsfilosofi. Sedan dess har hon utbildat sig inom yoga, men också ayurveda, som är traditionell indisk läkekonst.
– Jag tycker det är intressant med örtkunskap och läkeväxter. Jag försöker själv att leva så naturligt som möjligt och undvika onödiga kemiska produkter.
Men hon har en svaghet. Kakor.
– Jag älskar att baka och att fika. Jag tänker på vad jag stoppar i mig och äter inte kött, men man måste få leva och njuta. Det är många som frågar när jag, som yogi, fikar eller tar ett glas vin, men man måste se helheten.
Till exempel dricker Anetthe gärna nyttiga smoothies. Dagarna börjar hon med ett stort glas varmt vatten med citron för att få igång systemet och sedan mixar hon en smoothie.
– Jag gör allting på ho, som vi säger på Gotland.
För det är på Gotland hon är född och uppvuxen, i den lilla byn Vänge mitt på ön. I 19-årsåldern hade hon fått nog av ö-livet och ville till storstan. Hon flyttade till Stockholm. Men tiden där blev inte så lång.
– Jag trivdes med jobbet, men jag tyckte det var jobbigt att inte känna människor, att det hela tiden fanns en distans.
Så när hon träffade sin dåvarande man, barnens pappa, ville hon bosätta sig någon annanstans. Fast inte på Gotland och inte i en storstad. Valet föll på Oskarshamn, där de fick möjligheter till jobb, och senare Västervik.
– Vi hade erbjudande i både Västervik och Kalmar, men Västervik var så trevligt och vi fick ett så trevligt bemötande att vi valde att flytta hit. Och det valet är jag nöjd med!
Anetthe undervisar också i kundaliniyoga i Gamleby. Det blir dock inte så mycket nu för tiden, när hon jobbar heltid i Edsbruk. Ett pass i veckan är vad som hinns med.
– Det började med att instruktören jag gick hos i Västervik frågade om jag kunde tänka mig att hålla lite pass åt henne. Hela mitt inre skriker "NEEEJ!" men så hör jag att min röst säger ja. Och det är det bästa jag har gjort. Förutom mina barn!
Barnen är nämligen centrum i Anetthes liv, både de egna barnen, barnen hon träffar i sitt jobb och barn i världen. Barnen är det hon månar mest om. Och som en liten sladdis kom minstingen Meja för sju år sedan.
– Det är så roligt! Hon är hela familjens lilla bebis! Ett sladdbarn är något jag kan rekommendera alla.
När Anetthe och barnens pappa separerade för några år sedan var det tufft, som det är vid ett uppbrott.
– Men jag tänker att man går igenom olika perioder och olika faser i livet och man får bemöta varje fas som den är och fokusera på lösningarna.
Att börja om på nytt med en ny kärlek var det sista hon hade i tankarna.
– Jag var 44 år och tänkte att jag hade haft mitt och nu ligger det någon annanstans. Jag fokuserade på barnen. Och då dök han bara upp. Plötsligt händer det och då är det så underbart!
Numera är hon sambo, med två barn utflyttade och två kvar hemma och hon trivs väldigt bra med sitt liv.
– Jag har aldrig haft några stora drömmar, inget jag måste göra. Jag tror det finns många som tänker på vad allas förväntningar är att man måste göra något annat i livet, vilja ha mer och det gör folk osäkra. Jag är glad att vår familj får vara tillsammans, att vi har det vi behöver och att vi mår bra.
Däremot arbetar hon för att fler barn ska få det bättre. Hon berättar att hon har några som hon stöttar på olika sätt, både i sin närhet och på längre håll, som flickfadder via Unicef.
– Varje nyår är min önskan att alla barn skulle ha ett kärleksfullt hem och att ingen skulle behöva lida.
