Sången är viktig - och gemenskapen

Det är eftermiddag och hela Träffpunkt Stationen sjuder av aktiviteter. "Glöm inte bort dina vänner" sjunger pensionärerna med klar och tydlig stämma och med glädje i rösten.
Är det någonstans man inte glömmer bort sina vänner, så är det i PRO:s sånggrupp.
Är någon borta som inte meddelat sig sjuk eller bortrest är det inte ovanligt med en kontakt lite senare, för att försäkra sig om att inget hänt.
- Vi håller reda på varandra. Det är skönt att veta, att här finns trogna vänner, säger Wanja Karlsson.
Så just melodin "Glöm inte bort dina vänner" säger så väldigt mycket. För alla av dem.
Kanske är det också just därför som den nämns som en favoritsång. En bland många, många andra förstås. För i en pärm med 137 olika kandidater, blir konkurrensen hård.

Det är långt ifrån bara sången som är betydelsefull för alla medverkande. Att träffas och umgås är av minst lika stor vikt.
Ändå har sånggruppen svårt att få nya medlemmar. Varför har man funderat mycket på.
- Kanske tror folk att de inte klarar av det, säger sångledaren Bertil Nilsson. Men tycker man bara om att sjunga, då är man välkommen hit.
- Folk vet nog inte hur roligt det är, tillägger Iris Axelsson och ler glatt.
Och hon måste vara ett bevis så bra som något på att man verkligen har trevligt.

Själv åker hon från Kristdala till Hultsfred för att sjunga i PRO-gruppen. Men hon är inte helt obekant med kommunen, och inte med folket heller, efter att ha jobbat i Vena under många år.
- Vi har så roligt, så jag åker gärna de tre milen hit, säger hon.
Det är en rutinerad sångledare man har. I 50 år har Bertil Nilssons liv haft stora musikaliska inslag. Har han inte spelat på kalas, har han spelat upp till dans med sin orkester. Hans största musikaliska minne härrör från 1990-talet då han och orkestern fick framträda i tv.
- Jag började spela gitarr vid sex års ålder, men de senaste 40 åren har jag spelat dragspel i många olika konstellationer.

Sedan två år tillbaka är han ledare för PRO:s sånggrupp i Hultsfred.
- Då tar vi melodi 104, säger han och uppmaningen får alla att bläddrar framåt, sång efter sång prydligt istoppade i plastfickor.
"Jag tror på sommaren", var det Stickan som skrev den? undrar någon. Cedermark, kanske, säger en annan. Båda blir lika snabbt på det klara med att det varken var Stickan eller Cedermark. Men det rätta namnet faller liksom aldrig på plats. Det är inte lätt det där med namn...
- Det är grönt, utbrister plötsligt Bertil. Nu åker vi, tillägger han och tar de första inledande ackorden.
...En speleman med sin fiol och luften fylld av Kaprifol, sjunger alla och man hör också fötter som stampar takten. Fötter som liksom blivit pånyttfödda efter en lång vinter, instängda i tjocka skor.
- Så duktiga ni är, berömmer Bertil Nilsson och tittar ut över "sin" sånggrupp. Med ens är man inne i en diskussion om vilka låter som passar bra till nästa framförande. Närmast ska man till Pingstkyrkan och senare också till Vena kyrka och Dådesjö kyrka.
- Vi ligger bra till, säger Bertil Nilsson, mest hos äldre. Vi brukar få en hel del spelningar.

Och det gläder förstås. Det är ju liksom lite det som är målet. Att vid sidan av allt trevligt umgänge och alla härliga timmar man repeterar, också få visa upp vad man kan. Och vad riktig sann sångglädje är.