Han må ha haft en av Sveriges mest kända fäder, men Sven-Bertil Taube letade sig in i den svenska folksjälen på egen hand. Visst förvaltade han farsarvet, sångerna, men publiken nådde han främst genom sin gedigna scenpersonlighet, artistiska kvalitet och förmåga att ge djup och liv till sånger och föreställningar.
Sven-Bertil Taube föddes 1934, som son till Astri och Evert Taube. Han skivdebuterade 1954 med "Swedish folk songs & ballads", 1960 kom hans första skiva med nytolkningar av Bellman och samma år en skiva där han sjöng faderns sånger.
En stor del av sitt liv kom han att tillbringa i London, dit han kom första gången 1969 för att medverka i en musikal i West End. Flera teaterroller i den brittiska huvudstaden följde, bland annat som drottning Victorias make prins Albert i "I and Albert".
1960- och 70-talen blev intensiva musikår med ett tjugotal utgivna skivor. Därefter avtog produktionen, men 2007 kom albumet "Alderville road" där Taube gästades av Håkan Hellström och Lisa Nilsson. Året dessförinnan hade han gjort föreställningen "Från tango till Taube" tillsammans med just Håkan Hellström och Sveriges Radios symfoniorkester.
Samarbetet med Peter Nordahl 2014 innebar en nytändning i karriären för den då 80-årige Taube. Albumet "Hommage" belönades med en Grammis i kategorin "Årets folkmusik/visa", och året därpå medverkade han i TV4:s underhållningsflaggskepp "Så mycket bättre" och nådde ut till en helt ny publik.
– Det har hört av sig unga studenter från skolan, 12–13 år gamla, som skriver uppsatser och vill lära sig vad jag har gjort. Jag har en känsla av att jag har upptäckts av en ny generation, sade han till TT inför 2017 års "Så länge skutan kan gå" där han tolkade Evert Taubes sånger på nytt sätt.
Sven-Bertil Taube hade också en framgångsrik karriär som skådespelare. Första gången han syntes på film var i rollen som sig själv i "Sjösalavår" 1949 och på 1970-talet spelade han i internationella produktioner som "Örnen har landat" (1976). Han började på Dramatens elevskola 1959 och medverkade i uppsättningar som "Romeo och Julia", "Hamlet" och "Klas Klättermus". 2018 återvände han till Dramaten för Eva Dahlmans uppsättning av "Påklädaren".
– I min ålder tänker man "Nu är det väl slut, det är ingen som vill ha en längre". Jag blev mycket smickrad och hade svårt att inte tacka ja, sade Taube då till TT.
Från 1990-talet och framåt medverkade han i flera svenska filmer, bland annat syntes han i rollen som Henrik Vanger i "Män som hatar kvinnor" 2009 och Guldbaggebelönades för sina roller i Richard Hoberts "Händerna" 1994 och "En enkel till Antibes" 2011. Han hade heller inga svårigheter att ta sig an lättare material och spelade i flera operetter som "Glada änkan" och "Kiss me, Kate".
Under inspelningen av "Stjärnorna på slottet" 2005 började Taubes syn bli sämre. Han förstod att något inte stod rätt till och fick senare diagnosen åldersförändringar i gula fläcken.
– Sedan gick det ganska fort under några månader då synen blev sämre och sämre. Man lär inte bli blind, men någon bot har ännu inte uppfunnits, sade han i SVT-dokumentären om hans liv 2016.
De sista åren kunde Sven-Bertil Taube inte se publiken när han uppträdde, och han uppfattade endast människors konturer. Han hade stor hjälp av hustrun Mikaela, som han gifte sig med 1985, men konstaterade i en intervju:
– Det är uppenbart att jag har vissa handikapp, men det blir inte bättre för att man klagar. Det ingår som en del i tillvaron och jag försöker bara hantera det på bästa sätt. Jag har att göra och har på så sätt inte tid att tänka på att jag ser dåligt. Och det håller onekligen humöret uppe.
Som en gigant inom den svenska visan har han naturligtvis stått på Visfestivalens sen. I vårt arkiv som sträcker sig 20 år tillbaka i tiden dyker en spelning upp: 2016.
Då skrev vår recensent Dag Jonasson: "Hans framtoning är tidlöst elegant. Tillsynes helt outtröttlig. Precis som Jack förvaltar Sven-Bertil värdigt sin fars enorma visskatt. Vi får klassiker som ”Sjösalavår”, ”Fritiof i Arkadien” och ”Min älskling, du är som en ros”."
Dessförinnan hade han gjort två inhopp som gästlärare på Visskolan i Västervik. Första gången 2004 mötte eleverna honom i Lund. Då berättade han bland annat om hur det var att som ung artist göra den skiva med Bellmantolkningar, som i mycket var ett brott med hur Bellman tolkats tidigare.
2005 gästade han Västervik. Först för föreläsningar med eleverna och sedan med en konsert i Sankt Petri kyrka.
För VT:s reporter Lina Alfons förklarade han varför visa gör sig bäst på scen:
– Den levande kontakten är väldigt viktig. Det är viktigt att möta publiken – det är ett unikt tillfälle.