En lördagseftermiddag i början av maj valde Heidi Samuelsson att gå en annan väg än vanligtvis till jobbet. På Repslagaregatan stressade många människor förbi henne, men bara en av dem lämnade ett avtryck.
– Vi mötte varandra och det var som att jag såg rakt in i hans själ. Jag kan inte riktigt beskriva känslan, men det sa bara klick.
Heidi Samuelsson fortsatte sin väg till jobbet som planerat och väl framme delade hon med sig av händelsen till sina kollegor.
– Jag beskrev att jag hade en så stark känsla av att jag var tvungen att träffa honom.
Hon var övertygad om att hon behövde hitta killen på ett eller annat sätt. Men hur skulle hon göra det?
Idén om att skriva ett Facebook-inlägg växte fram. Sagt och gjort spred sig efterlysningen om en mörkblond, tatuerad kille med piercing snabbt över sociala medier.
Timmarna passerade och telefonen plingade ständigt av notiser. Så plötsligt stod det där, uppradat på skärmen:
"Hej, jag tror du söker mig".
Mycket riktigt var det killen som hon tidigare mött på gatan. Han, som hade lämnat henne undrande över vem han var, fanns plötsligt virtuellt rakt framför henne.
Efter att ha utbytt ett par meddelanden bestämde de sig för att de skulle träffas. Frågorna inför mötet var många. Skulle känslan som uppstod finnas kvar nu? Eller var det någonting som bara kändes i stunden?
De möttes på ett kafé ett par dagar senare.
– Det visade sig att min magkänsla hade haft rätt. Det klickade verkligen mellan oss direkt. Hela grejen kändes som en på miljonen.
Heidi Samuelsson beskriver att hon alltid haft ett stort mod men att det växt sig större de senaste åren.
– Jag tänker att man bara lever en gång. Jag förlorade en son för sex år sedan och efter det blev det ännu tydligare för mig. Det finns inte tid för någonting annat än att våga. Livet är alldeles för kort.
Så vad är statusen mellan er nu?
– Vi har hängt varenda dag sedan dess. Jag tror att framtiden bådar gott för oss.
Skulle du kalla det kärlek vid första ögonkastet?
– Definitivt. Nästan större än så, det var någonting själsligt. En sån grej som bara händer en gång i livet, tror jag.