Göran Kidfelt, Sven Kask och Michael Dahlin inventerar slaggvarpar till Länsstyrelsen. Varparna är fornminnesskyddade.
– Det är så långt ut i skogen att inte ens Fantomen hittar dit! säger Michael Dahlin som tillsammans med Göran Kidfelt och Sven Kask samlats för att leta efter slaggvarpar.
– Det är en hög med slagg som blivit kvar efter järnsmältning, säger Göran Kidfelt.
Anledningen till att Michael, Göran och Sven befinner sig i Ydrehammar är att de ska skriva en rapport till Länsstyrelsen om slaggvarpar i Östergötland. De räknas som fornminnen och ska fornminnesskyddas. Men då krävs det att man vet var de finns.
Det är inte slaggen i sig som är det intressanta, utan den historia den berättar.
– Järnet förändrade allt, det var en metall som inte behövde hämtas från andra ställen i världen. Helt plötsligt fanns metall tillgänglig för alla och tidigare maktstrukturer brakade ihop. Samhället blev ett annat, säger Michael Dahlin som är arkeolog från Arkeologi och kulturlandskap i Blankaholm och sedan två år tillbaka specialiserat sig på slaggvarpar.
Göran och Sven kallar sig för "glada amatörer" – de är båda pensionerade, men har sedan 1990-talet intresserat sig för framställning av järn. Östergötlands länsmuseum förmedlade kontakten mellan dem.
– Jag kallar dem hembygdsforskare, säger Michael om Göran och Sven.
En bit bakom Dalstugan i Ydrehammar finns en av Östergötlands största slaggvarpar.
– Nästan hela Östergötland är en vit fläck vad gäller slaggvarpar, berättar Göran.
– Vi vet att det har exporterats järn från Sverige, men vi vet inte hur mycket eller exakt varifrån. Det var mycket smide uppe i Linköpingstrakten och järnet kom antagligen någonstans härifrån. Här finns ju både Stångån och Svartån, fortsätter han.
– En normal järnåldersfamilj hade ungefär ett kilo järn i artiklar. Det är knappast bara husbehov, säger Sven.
Äldre beskrivningar av var man hittar slaggvarpar i södra Östergötland är ofta vaga.
– De kan vara i stil med "norrsluttning, hundra meter från tallen", säger Göran.
Jobbet med inventeringen har därför till stor del bestått av att hitta varparna igen. Sven säger att de tror sig ha hittat de flesta som tidigare omnämnts.
– Fast vi är inte helt säkra – eftersom vi inte har haft exakta koordinater kan någon mycket väl vara nyfunnen, säger han.
Göran Kidfelt, Sven Kask och Michael Dahlin visar upp en rejäl slaggklump. Olika former på slaggen berättar om olika processer i ugnen.
Den pågående inventeringen ska vara klar den 27 oktober, men gänget hoppas kunna fortsätta nästa år.
– Även om vi har lyckats fördubbla antalet registrerade varpar här så finns det många kvar att upptäcka, säger Michael.
Detta uttalande får den irländska settern Pompe att börja dregla. Han har varit med och letat sedan han var valp.
Den irländska settern Pompe har följt med husse Michael Dahlin på varpjakt sedan han var valp. Nu är han tre år och väger 40 kilo.
– Tyvärr kan han inte sniffa upp slagg. Han är mer fokuserad på leriga vattenpölar, säger husse Michael.
Att förstå att man står vid en lämning från järnåldern är inte helt enkelt. För ett otränat öga ser det ut som en vanlig grop med sten.
Som lekman är det inte helt enkelt att se att denna hög med slagg har en historia att berätta.
– Det är svårt att hitta dem, trots många års erfarenhet, säger Michael.
Om man vill ge sig ut för att leta efter dem finns det några tecken att ha ögonen på.
– Våtmarker, röd jord, slaggbitar och grovt gräs är bra förutsättningar, säger Göran.
Skulle man som privatperson råka snubbla över en varp är de glada om man rapporterar in fyndet.
– Vi lägger ju ett pussel här, säger Michael.
Trots att det är tre män som är ute just idag är det kvinnor som är de stora namnen i branschen. Michael nämner särskilt Inga Serning.
– Hon gick bort på 1980-talet, men hon var en gigant inom slagg, säger han.