Läget är fortfarande pressat inom intensivvården i Östergötland, men sjukhusen (här Vrinnevisjukhuset) har fortfarande kapacitet att ta emot fler covid-19-patienter som behöver respiratorvård.
Varje dag vid lunchtid levererar regionen siffror över antalet bekräftade covid-19-fall. De redogör för hur många som vårdas isolerade på sjukhus, inom intensivvården och skrivs ut. Det är de där sista grupperna som vården nu måste fånga upp, enligt Carl Bäckman och Lotti Orwelius. De har båda lång erfarenhet av att jobba i intensivvården. Lotti Orwelius började på IVA på Universitetssjukhuset 1979. Hon är docent, medicine doktor och jobbar vanligtvis som verksamhetsutvecklare på IVA i Linköping, men sedan några veckor jobbar hon kliniskt med att vårda covid-19-patienter. Hon slås än en gång av hur intensivvården sätter djupa spår i patienterna. Det var år 2000 som hon började fundera på vad som händer med patienterna efteråt. Då var det en speciell patient som väckte tanken. En treårig flicka hade fått en skada som hade gjort henne totalförlamad.
– Jag undrade hur det skulle gå för henne. På den tiden gjordes inga regelbundna uppföljningar, säger hon.
Sedan dess har hon forskat på området och är disputerad inom ämnet ”Outcome efter intensivvård”, som handlar om hur patienten mår efter att ha överlevt en intensivvårdsperiod. I hennes forskning undersökte hon hur patienter skattar sin hälsorelaterade livskvalitet efter intensivvården. Patienterna följdes sedan upp efter sex månader, ett, två och tre år.
– Man ser att många av dem som hade ohälsa sedan tidigare gör en låg skattning. Det gäller att tidigt fånga upp dem som är i risk att drabbas av fysisk, psykisk- och kognitiv ohälsa, så kallad Post intensive care syndrome säger hon.
Forskningen resulterade i att svenska intensivvårdsregistret (SIR), som blivit vida känt sedan pandemin utbröt, rekommenderar samtliga IVA-kliniker att följa upp patienterna. Dessutom infördes särskilda IVA-mottagningar.
Vi träffar henne och kollegan Carl Bäckman, medicine doktor, i ett avskilt rum på intensivvårdsmottagningen på Vrinnevisjukhuset. Här har Carl Bäckman jobbat sedan 1974. Längre bort i korridoren ligger flera patienter i en gemensam sal uppkopplade till respiratorer. De behöver konstant övervakning. Den nya virussjukdomen covid-19 gör att läget kan ändras akut. Just den snabba förändringen i sjukdomen var något som Carl Bäckman reagerade på när de första patienterna kom in till sjukhuset.
– De blev andfådda av minsta ansträngning, bara att sätta sig upp på sängkanten gjorde att syresättningen sjönk raskt och det tog över 30 min och höga doser syrgas för att få upp syresättningen till normala värden.
I ”normala fall” vårdas en genomsnittlig IVA-patient i 2,3 dygn i respiratorvård. Många av covid-19-patienterna är nedsövda med respiratorvård i två, tre veckor och ibland ännu längre. Det är vanligt att de har haft mardrömmar och kan vara väldigt oroliga när de vaknar.
– Ibland slåss våra patienter för sina liv när de vaknar och vi måste då söva ner dem om det inte hjälper att prata dom lugna, säger Carl. De kan ha drömt om att de har blivit våldtagna, varit på en krigsbåt eller vårdats på en parkering.
Han berättar att sjukvården i England betraktar IVA-patienter på samma sätt som människor som suttit gisslan.
Det är då konceptet med dagböcker blir så viktigt. Metoden är utvecklad av Carl Bäckman och används inom intensivvården i hela Sverige och även utomlands. Det handlar om att dokumentera vården, oftast även med bilder, vilket blir en stor hjälp att fylla minnesluckorna som drabbar patienterna. Idén väcktes han när han mötte patienter som han tidigare vårdat. Det var uppenbart att de inte mindes något eller bara korta fragment och att de ibland trodde att deras drömmar var verklighet, oftast mardrömmar.
Dagbokskonceptet som Carl Bäckman har startat används i hela Sverige och även utomlands, det hjälper både patienter och anhöriga efter intensivvården.
– Med hjälp av dagböckerna kan de ta del av vad som har hänt och se att anhöriga fanns där för att stötta. Dagböckerna är även ett stöd för de anhöriga när patienter inte överlever. För dem blir det en kaotisk situation och det kan vara svårt att minnas vad som verkligen hände, säger han.
Anhörigas medverkan är en viktig del i intensivvården.
– Man ser att patienternas puls går upp när anhöriga är på plats, pratar och håller handen, säger Lotti.
Under normala omständigheter får anhöriga komma och gå utan besökstider. Nu är det pandemi och ingen släpps in.
– De anhöriga kan bara föreställa sig hur patienten har det utifrån information som de får av sjukvårdspersonalen, säger Carl. Det sista patienterna ser innan de sövs ned är dessutom personer iklädda masker som hämtade ur en rymdfilm.
Det gör att dagböckerna blir ännu viktigare så att både överlevare och anhöriga kan få en bild av hur vården har varit.
– Dagböckerna är även ett stöd för de anhöriga när patienter inte överlever, säger Carl. För dem blir det en kaotisk situation och det kan vara svårt att minnas vad som verkligen hände. Många är tacksamma över dagböckerna i efterhand. De är också viktiga för att förebygga posttraumatisk stress.
Vanligtvis jobbar Carl en dag i veckan på intensivvårdsmottagningen på VIN, dit man kallar tidigare IVA-patienter på återbesök. Men som så många andra mottagningar är den stängd på grund av pandemin, all personal behövs i verksamheten.
På Vrinnevisjukhuset har enkelrummen öppnats upp till stor salar för att personalen ska kunna övervaka covid-19-patienter som behöver vårdas i respirator.
Lotti Orwelius och Carl Bäckman är oroliga över hur det ska gå med alla covid-patienter som skrivs ut från intensivvården. När maskiner tagit över kroppens alla funktioner blir patienterna väldigt svaga efteråt. Musklernas massa minskas med två procent varje dag, men det handlar inte bara om fysiska nedsättningar. Många får även kognitiva problem som dåligt minne och hjärntrötthet. De kan även utveckla psykisk ohälsa, ibland posttraumatisk stress.
Lottis forskning har visat att en tredjedel av patienterna inte kan återgå till sitt tidigare jobb. Men det grundar sig på en normaltid utan en världspandemi.
– Det ställer höga krav på primärvården, säger hon. De här patienterna är mångsökare och kan söka vård för magbesvär, sömnsvårigheter, klåda, dåligt minne, depression. En del kan även tappa hår. Det lägger ett stort ansvar på vårdcentralerna och krävs att de har en insikt i den problematik som finns hos de patienter som tidigare intensivvårdats. Risken är att de här personerna isolerar sig ännu mer. I dag är det upp till var och en att inse att man behöver hjälp och här är även anhöriga väldigt viktiga.
