Under bankrånet gick Kenneths hjärna på högvarv. ”Då tänkte att ’jävlar att jag inte tog med mig älgstudsaren ut’. Jaktvapen får aldrig användas mot människor, men i det här läget tänkte jag att det hade nog varit bra att ha. Och jag hade nog skitit i om jag hade fått sparken. Det brydde jag mig inte om, nu gällde det liv och död”, säger Kenneth.
– Det här hoppar man ju inte precis jämfota över. Det var han som kastade handgranaten efter mig. Hade det fått den effekt som han ville så hade jag ju inte varit här i dag.
Orden kommer från Kenneth Eklund. Han är polisen som överlevde jakten på Andreas Axelsson, Jackie Arklöv och Tony Olsson (nu Byström) – männen som rånade en bank i Kisa och sköt ihjäl två poliser i Malexander. Nu, drygt 23 år senare, har Andreas Axelsson släppts fri. De andra mördarna sitter fortfarande i fängelse.
Kenneth sitter i en rottingfåtölj i sitt och hustruns uterum i södra Östergötland. Han är högst levande, men den dramatiska händelsen höll på att kosta honom livet.
– Jag och min hustru hade varit på vår första utlandssemester, på Kreta, sedan barnen blev stora. När vi kom hem hade jag egentligen fortfarande semester, men jag visste ju hur mycket pappershögar som samlades på bordet. Plikttrogen som jag är så kände jag att det var mitt ansvar.
En kanonfin dag. Så beskriver han den där fredagen, den 28 maj 1999. Solen sken och termometern visade 25 grader varmt. Kenneth jobbade sig igenom en del av pappershögen och var precis på väg att gå hem för dagen när telefonen ringde.
Ett överfallslarm från Östgötabanken i Kisa. Kenneth ombads åka dit och observera, i väntan på kommande patruller från Linköping.
Kenneth börjar att prata om händelsen i presens. Nästan som att han lever sig in i den, spelar upp den i realtid för sitt inre.
– När jag kommer ut till korsningen vid 34:an och tittar mot banken 70 meter upp så ser jag en svartmaskerad man med vita vantar och ett automatvapen.
Kenneth drömmer än i dag mardrömmar om händelsen. "Det var naturligtvis väldigt intensivt i början. Det är väl sådant som man får lära sig att leva med", säger han. Han berättar också att hans hustru har fått sig en och annan snyting i sömnen, till följd av de intensiva mardrömmarna.
Hur gick tankarna då?
– Det är inte ofta som en polis ser ett pågående rån. När han får se polisbilen så höjer han vapnet och siktar mot mig. Jag får reaktionen att jag trampar gasen i botten och åker åt motsatt riktning. Jag hukar mig litegrann och tänker att "jävlar, nu smäller det snart i bakrutan".
En bit bort vänder han om, ställer sig i en krök där han får skydd av buskar och träd.
Vad får man för känsla i kroppen när man har ett automatvapen riktat emot sig?
– Det vill till att man tänker på rätt sätt. Jag har aldrig varit rädd eller orolig i jobbet, jag har blivit mer fokuserad.
”Det här är polisen, jag skjuter!”. Men han hejdade sig i sista sekund när den mörkklädda personen ropade till svar: ”nej det är från pressen". Det var fotografen Per Svensson Borrud, som tog de nu legendariska bilderna på Kenneth. ”Idag tycker jag ju att det är en bra bild som talar sitt tydliga språk, men då när det sattes upp på alla löpsedlar i hela landet ville jag gå och gömma mig”.
Rånarna hoppar snart in i den gröna Saaben av modell 9000, med tre vapenpipor utstickande genom fönstren.
Var det självklart att åka efter?
– Ja, det var det.
Svaret kommer snabbt, utan tvekan.
– Det har det alltid varit. Om det är en bil som inte stannar i en trafikkontroll så säger man ju inte att "jaha, han ville inte stanna, då tar vi nästa", utan då åker man ju efter. Sådant gör man hela tiden.
Häromåret skickade Kenneth in en skrivelse till justitiedepartementet gällande villkorlig frigivning. "Jag lämnade förslag på att man bör få sitta hela straffet utan att en tredjedel räknas av, när det är så här grova brott. Nu är jag visserligen part i målet, men många håller ju med", säger han.
Kenneth bedömer att hastigheten var uppe i 140-150 kilometer i timmen. Efter en stunds biljakt stannar rånarna, kliver ur flyktbilen och skjuter några skottsalvor innan de åker vidare.
Ytterligare en gång kommer Kenneth ikapp rånarna, som återigen står stilla på vägen. Denna gång får han tvärnita och stannar bara ett 20-tal meter därifrån. När han ska backa sig ur situationen får han inte igång bilen.
– De skjuter mot polisbilen och jag lägger mig ned för att inte bli träffad. När jag reser mig upp så kommer de gående emot mig, med mask och mörka automatvapen. Det är ingen trevlig syn.
Men inte ens då kände du någon rädsla?
– Nej, rädsla kan jag inte säga att jag kände, men jag begrep att jag skulle bli ihjälskjuten.
Du trodde att du skulle dö?
– Jag var helt säker.
Än i dag undviker Kenneth att åka till Kisa. Han provade att återgå till arbetet, men det gick inte. "Jag vet att det kom in en gammal dam som skulle anmäla sin cykel stulen och jag tänkte att 'vad i helvete, det skiter väl jag i'. Det kändes som bagateller", berättar han.
Men något i honom fick honom att kasta sig ut. Skulle han bli skjuten skulle det vara ute, inte i bilen, hann han tänka. Adrenalinet rusade och han skyndade sig ned i kärret.
– Det sköts så in i helvete. Jag bara väntade på att det skulle svartna framför ögonen.
Rånarna hade öppet skottfält i 15–20 meter, enligt Kenneth. Både automateld och granater jagade honom. Tankarna for i huvudet, saker han lärt sig på polisutbildningen – och med ens blev flykt till motangrepp.
Kenneth tog upp sitt vapen ur höljet, gjorde sig för första gången skjutklar.
Att Andreas Axelsson, som frigavs den 21 september i år, säger sig ångra dådet förändrar inte det trauma som Kenneth och hans familj tvingats genomlida. "Det är ju heller inte bara vi, utan det finns ju barn som blivit faderlösa också. Det är kanske ännu värre, fast på ett annat plan", säger Kenneth.
– Jag tänkte att "kom ni, jag har 16 plus 16 patroner att bjuda på". Samtidigt hörde jag att de skrek att "snutjäveln ligger i vassen".
I upp till en kvart, enligt Kenneths egna beräkningar, låg han gömd innan han förstod att rånarna lämnat platsen.
– Telefonen hade hela tiden varit uppkopplad och polisen i Linköping hade hört automatelden. "Det finns ingen möjlighet att Kenneth lever", tänkte de.
Kenneth knäpper händerna över rottingfåtöljens armstöd. Hans fru tar till orda och beskriver känslan av overklighet som infann sig den där dagen. Vid ett tillfälle sviker rösten.
Ungefär en timme senare nådde de tre rånarna Malexander, där poliserna Olle Borén och Robert Karlström sköts till döds.
Kenneth fick, direkt efter händelsen, åka till Linköping för att förhöras och träffa en läkare. En psykolog, skulle det visa sig.
– Just det här med psykologhjälp var tabu för alla poliser. Professorn sa att han varit polisläkare i Stockholm i 18 år, så han talade inte om att han var psykolog.
Kenneth har skrivit en bok om sin jakt på rånarna, innan de åkte vidare till Malexander och sköt ihjäl två av hans poliskollegor. Boken har fått mycket uppmärksamhet och har översatts och lästs in som ljudbok på ett tiotal språk.
Men snart förstod Kenneth vilken hjälp det gav att prata om sina upplevelser. Han har också fått mycket hjälp i sin bearbetning av två poliskollegor, som båda två upplevt liknande händelser i polisyrket.
Vid tidpunkten menar Kenneth att det fanns en okunskap inom polisledningen.
– De sa att "ni måste ju försöka glömma det här snart". Glömma? Det gör man inte. Det handlar om att lära sig hantera det.
Med åren har många av de gamla attityderna förändrats.
– Man får se det positiva i allt elände. När barnbarnen var små och fick frågan “vad säger farfar?”, då sa de att “han säger jämt att allt ordnar sig”, skrattar han.
Att jobba kvar i Kisa efter morden gick inte. I stället tog Kenneth en tjänst vid polisflyget i Jönköping över en sommar innan han gick över till trafikpolisen i Linköping. Där blev han kvar tills han gick i pension 2015.
Han blir dagligen påmind om händelsen, trots åren som gått. Språngmarschen ned i kärret, när han flydde kulorna, gav honom ledbandsskador som gör att han fortfarande haltar.
– Jag har redan opererats en gång, men jag ska göra det en gång till.
Trots att Kenneth vet vilket mörker och trauma polisyrket kan innebära så ser han stolt ut när han berättar att han har ett barnbarn som precis ansökt till polisutbildningen. Det har aldrig varit tal om, varken från hans eller hustruns sida, att avråda barnbarnet från det.
En sommar efter Malexandermorden tjänstgjorde Kenneth vid polisflyget i Jönköping, vilket innebar en lite udda jobbpendling. "Grannarna tycker det var häftigt när polishelikoptern kom var och varannan dag", säger han och skrattar. Därefter arbetade han som trafikpolis i 16 år, fram till pensionen.
När du själv ser tillbaka på din poliskarriär då, är det mest positivt eller mest negativt som du minns?
– Mest positivt. Det har naturligtvis varit blandat, men det negativa hamnar lite i periferin på något sätt.
Du ångrar inte att du blev polis?
– Nej. Jag har fått frågan om jag skulle valt samma yrke i dag och det har jag faktiskt sagt ja på tidigare.