En vår hann bli sommar tills Calle fick komma hem efter att ha vårdats på IVA och Pandemi blå för covid-19.
Calle blir sjuk vid påsk. Det börjar med förkylningssymptom, hög feber och kräkningar. Hans fru Anita får också feber, värk i kroppen och hosta. Men Calle är sämre. Han orkar inte röra sig och blir liggandes i soffan. Fredagen 17 april, en vecka efter att han blivit sjuk, åker han och Anita till Ekholmens vårdcentral.
– Då hade jag haft 39 graders feber i en hel vecka. De tog prover på mig som visade att jag hade covid-19. Jag var dåligt syresatt och fick åka med ambulans upp till US, säger han.
På Ekholmens vårdcentral får paret säga hej då till varandra. Ovetandes om att det ska dröja fem veckor tills de ses igen. På sjukhuset har Calle och Anita telefonkontakt med varandra.
– Han har en minneslucka under den tiden. Vi hade kontakt flera gånger om dagen, men det kommer han inte ihåg, säger Anita.
Fyra dagar efter att Calle blivit inlagd läggs han i respirator.
– Det ringde en läkare som berättade att han skulle läggas i respirator. Jag fick veta att det inte är ovanligt för den här sjukdomen att det kan bli långvarigt. Calle ringde också och berättade det. Han sa att de rakat av honom skägget. Att jag skulle komma och hämta hans saker, telefon och hörapparat, säger Anita.
Att bli nedsövd väcker många tankar hos Calle.
– Det är många som varit sjuka som har gått bort. Man funderade på om man skulle vakna igen.
Vårdpersonalen för en dagbok om hans sjukhusvistelse på IVA. Personalen skriver i dagboken varje dag och berättar vad de gör med honom. En del patienter får mardrömmar när de är nedsövda, men det får inte Calle. Under tiden som han är nedsövd får han proppar i lungorna.
På grund av besöksförbudet får inte Anita komma och hälsa på.
– Det var en lång och jobbig tid för den som är hemma. Även om han sov så hade jag gärna velat sitta där inne med honom.
Anita har kontinuerlig kontakt med sjukvårdpersonalen.
– Jag fick jättebra stöd. Vi pratade med varandra varje dag. Jag brukade alltid ringa vid halv elva på kvällen innan jag skulle lägga mig. De sa åt mig att om du vaknar i natt så slår du en signal för vi finns här. Det ringde också en kurator som var intresserad av mig och frågade hur jag mådde, säger hon.
Anita vittnar om att hon har haft fint stöd från sjukvårdspersonal, vänner och bekanta. "En kväll när jag kom hem hade jag missat tio samtal. Alla ville veta hur han mådde."
Calle ligger i respirator i 19 dygn. Han minns inte mycket från tiden efter uppvaknandet. När han vaknat till ordentligt förs han vidare till IMA, en intermediärvårdsavdelning som är mellan IVA och rehabiliteringsavdelning. På avdelningen befinner sig patienter som behöver hjälp med andningen. Två dagar senare kommer han till Pandemi blå. En rehabiliteringsavdelning för patienter som vårdats för covid-19 på IVA.
– Läkaren berättade att om man är nedsövd så länge innebär det också att man har en massa starka mediciner i kroppen som tar tid innan de går ur. Det tar ett tag för kroppen att återhämta sig. Efter 19 dagar i respirator finns det inte mycket muskler kvar. Det gäller att bygga upp hela kroppen, säger Anita.
Första veckan på Pandemi blå är han isolerad på sitt rum.
– Då kunde jag inte göra så mycket. Jag fick lyftas med lyft och kunde inte stå på mina ben. Men jag kunde kommunicera, säger Calle.
När patienterna bedöms vara smittfria får de röra sig fritt på avdelningen. När han är på Pandemi blå är de flesta män i 60-årsåldern. De sitter i rullstol eller går med rullatorer. Maten äter de tillsammans i matsalen.
Calle har problem med sin högerfot. Foten viker sig och han kan inte stödja på den. För att träna kroppen påbörjas rehabilitering med hjälp av sjukgymnast och fysioterapeut på avdelningen.
– Jag skulle upp och stå på benen direkt. Jag fick gå med gåbord. Det gick en person på var sida om mig och hjälpte till. De berättade att jag skulle ha rullator och gå med som jag fick träna med.
En del rehabilitering genomförs i en träningslokal. Där får han gå och trampa cykel med armarna.
Efter en vecka på Pandemi blå återförenas han med Anita och deras två döttrar. Då har det gått fem veckor sedan de sågs sist. De möter varandra nere i cafeterian på US. Till utseendet har Calle förändrats. Han är tunnare, ganska långhårig och har inget skägg. Han sitter i rullstol. Men i sinnet är han likadan.
– Vi trodde att Calle var i mycket sämre skick än vad han var. Vi hade räknat med att vi skulle vara där i tio minuter. Det slutade med att vi var där i 50 minuter, säger Anita.
Dagen därpå ses de igen. Då får barnbarnen också följa med.
– Vårt yngsta barnbarn Ebba var lite försiktig och orolig till en början. När vi gick därifrån sa hon att det var samma morfar, säger Anita.
Efter tre veckor på Pandemi blå får Calle komma hem till huset i Boda, utanför Rimforsa. Då har en vår blivit sommar.
– Våren försvann under tiden jag var sjuk. När vi åkte in var det inga löv på träden och när vi kom hem hade det blommat ut, säger han.
När vi träffar honom och Anita har det gått tre veckor sedan han fick komma hem. Han sitter bakåtlutad i den gråsvarta soffan i deras vardagsrum. Men allt är inte som vanligt. Han kan inte ta sig upp till sovrummet som ligger på övervåningen då han inte kan gå i trappor. I stället får han sova ute i tvättstugan.
– Inför hemgång funderade vi mycket på att vi bor i ett hus med trösklar och trappor. Det är inte så bra om man har svårt med sina ben. Den dagen då vi inte kan bo kvar här kan komma men där är vi inte än, berättar Anita.
En del patienter som legat nedsövda på IVA har fått kognitiva besvär, men det har inte Calle. Han känner sig lika pigg mentalt som innan. Varannan förmiddag kommer en sjukgymnast från kommunrehab i Kisa hem till honom och gör olika övningar.
– De har sagt att det kan ta året ut innan jag blir fullt frisk. Det känns som att det blir bättre och bättre i foten, säger han.
Anita håller med.
– Sjukgymnasten säger att det händer saker varje dag. I går gick han i köket och höll i bänkar. Häromdagen när vi var nere vid sjön gick han längs med bilen och höll i den.
"Jag har tittat på dig i 50 år", säger Calle till Anita med beundran i ögonen.
En viss frustration finns hos de som inte tar viruset på allvar.
– Det som man tycker är förskräckligt är alla folksamlingar och när folk sitter inpå varandra på uteserveringar. Man tänker att ni skulle bara veta. Vi vet hur illa det kan gå. Det är inget att leka med, säger Anita.
Hur ser ni på framtiden?
– Jag ser att allt ska bli bra och som förr i tiden, säger Calle.
Han vänder blicken åt Anita som ler.
– Det gör jag också. Vi är väldigt tacksamma över hur det har gått. Det kunde ha gått åt ett helt annat håll, säger hon.
