I slutet av november kom nyheten om att NT-rådet, rådet för nya terapier, för första gången ger klartecken för en självstyrande diabetespump, skriver Dagens Medicin. Målet med pumpen är att människor med diabetes inte ska drabbas av för högt eller för lågt blodsocker då pumpen ska hjälpa till med doseringen av insulin. Pumpen kombineras med en kontinuerlig glukosmätare, eller blodsockermätare, och räknas som halvautomatisk då patienten måste mata in uppgifter om kolhydrater. Ulf Rosenqvist, överläkare och ansvarig för diabetesmottagningen på lasarettet i Motala, förklarar det som att blodsockermätaren, även kallad sensorn, pratar med insulinpumpen.
– De flesta patienterna får en sensor som inte kan prata med pumpen utan som bara levererar blodsockervärden. Med en sådan får man styra insulinbehandlingen själv, säger Ulf Rosenqvist, som också är med i Diabetesrådet.
Hybridpumpen kan vara en lättnad för patienter med mycket problem av sin diabetes, och NT-rådets rekommendation gäller barn och vuxna med återkommande problem som inte kan lösas på andra sätt.
– Man kan få denna pump om man har mycket svängande blodsocker, om man inte får det att fungera på annat sätt, säger Ulf Rosenqvist.
Det är främst personer med diabetes typ 1, utan egen insulinproduktion, som beviljas den självstyrande pumpen. Personer med diabetes typ 2 har ofta egen insulinproduktion kvar, om än förminskad, och har inte lika stort behov av en självstyrande insulinpump.
– Har man haft diabetes typ 2 i många år kan sjukdomen likna typ 1 allt mer, då kan man få en sensor. Men oftast klarar man sig med andra behandlingsmetoder.
Det är behovet av en hybridpump som avgör vilka som får behandlingen, inte ålder eller typ av diabetes.
– Så är det inte bara hos oss i Östergötland utan alla i landet försöker använda de tekniska hjälpmedlen på samma sätt, enligt gällande nationella rekommendationer, säger Ulf Rosenqvist.
Behandlingen är dock inte exakt densamma runt om i landet, berättar Rosenqvist. På olika platser har man kommit olika långt i användningen av teknikerna.
– För några år sedan var det få i länet som hade en sensor, men nu har vi fått mer ekonomiska medel för att kunna erbjuda sensorer till fler.
Anledningen till att få faktiskt använder hybridpumpen är dels att den är så pass ny att det bara är några få som har efterfrågat den, men också för att den är dyr att använda. Det är inte insulinpumpen i sig som är dyr, men för att få användning av den krävs en blodsockermätare som kan kommunicera med insulinpumpen.
– En sensor som pratar kostar mellan 50 000 och 60 000 per år. En sensor som bara mäter blodsockervärden kostar 11 000 per år. De flesta klarar sig bra med en ”fattigmanssensor”. Vården vill hjälpa alla patienter, men vi måste se till behov och inte bara önskemål.
Ulf Rosenqvist ser positivt på framtiden och berättar att alla framsteg inom diabetesvården kostar mycket till en början. I mitten av 1900-talet fanns inte ens möjligheten att mäta blodsocker med vanliga stickor, så det går minst sagt framåt.
– Det har skett många jättesteg, men varje steg kostar rätt mycket när det är nytt. Men utan tvekan kan det här bli framtiden, insulinpumparna och sensorerna kommer att förbättras och bli ännu bättre, säger Ulf Rosenqvist.