Sara Larsson är i dag tacksam för vårdpersonalens professionella och varma arbete. "De var helt fantastiska", säger hon.
I mitten av mars började Sara Larsson hosta. Samtidigt fick hennes man Anders feber och de båda isolerade sig hemmet på gården utanför Hannäs, två mil utanför Åtvidaberg.
– Jag kände mig inte speciellt sjuk, men jag hostade hela tiden, säger Sara Larsson en vecka efter att hon kommit hem från den dramatiska sjukhusvistelse som nu fortfarande låg i framtiden.
Några dagar senare visade termometern 39 grader och den tilltagande hostan fortsatte. Ytterligare någon dag senare ringde hon till vårdcentralen för att fråga hur hon skulle bete sig.
– De tyckte att så länge jag inte hade andningsbesvär så behövde jag inte åka in till sjukhuset. Det här var precis i början av alltihop och då ville man inte göra för mycket tester i onödan.
Just vad "andningsbesvär" innebar var inte helt lätt för Sara Larsson att avgöra. Det tryckte förstås lite över bröstet och hon hostade ju hela tiden, men hon orkade fortfarande gå omkring hemma i huset.
Vid lunchtid dagen efter slog det till.
– Då orkade jag inte mentalt mer, då hostade jag så mycket att jag varken orkade ligga, sitta eller stå.
Efter ett samtal till vårdguiden 1177 fick hon komma in till Universitetssjukhuset i Linköping vid klockan 20.30. Vid 01.30 var hon nedsövd och lagd i respirator.
Drygt en månad senare kommer hon inte ihåg särskilt mycket från den där kvällen. Hon minns att hon ringde till Anders för att säga att hon skulle bli inlagd. Hon har inga minnen av att hon skulle ha varit särskilt orolig.
– De sa till Anders att framtiden kanske inte skulle vara så bra och att han skulle räkna med att jag skulle kunna behöva vara nedsövd i tre veckor.
Det blev till slut åtta dygn nedsövd i respirator. En slang ner i halsen hjälpte henne att andas och hon hölls nedsövd med narkosläkemedel. Näring fick hon i sig med hjälp av dropp. Men hon kunde ibland höra intensivvårdspersonalen prata. Och hon drömde mycket. Ibland i kombination.
– En gång hörde jag att de pratade om julen. De pratade om ljusstakar, julstjärnor och hur de skulle dekorera hemma. Jag tänkte: "Herregud, jag kan ju inte ha varit nedsövd i nio månader!"
När hon till slut vaknade upp kände hon sig mest frustrerad. Med utrustning i halsen kunde hon ju inte prata utan fick kommunicera med personalen med nickningar. Och hon var så törstig. Det skulle dröja ytterligare någon dag innan utrustningen kunde tas bort och hon kunde läggas in på en annan avdelning. Då kunde hon så smått börja äta och dricka som vanligt men fick fortfarande dropp och syrgas.
– Efter tre dagar fick jag komma till en annan avdelning. Då fick jag börja försöka ta i och lyfta saker. Jag var otroligt svag. När de kom med min mobiltelefon sa jag: "Det där är inte min telefon, det ser ni väl? Den är ju alldeles för stor, jag kan ju inte hålla i den."
– Den kändes som en tegelsten.
Under tiden som Sara Larsson låg nedsövd skrev personalen på intensivvårdsavdelningen dagbok om det som hände. I ett dagboksinlägg från 26 mars står det:
"Hej Sara. Du vårdas i respirator på en intensivvårdsavdelning på US som heter NIVA. Du kom hit tidigt igår morse från infektionsavdelningen. Du hade haft feber och hosta och till slut blev det för jobbigt för dig. Därför fick du sövas och intuberas och få hjälp med andningen via respirator. Provtagning har visat att du har drabbats av coronaviruset covid-19. Nu håller vi mycket noggrann koll på dina lungor via respirator och lungröntgen. Vi följer många blodprover och ger dig dropp och syrgas. Anders är informerad via telefon. Krya på dig."
– Personalen har varit helt fantastisk. De går i sina dräkter och ser ut som rymdmänniskor men de är så otroligt varma och frågar hur man mår och håller en i handen. Jag kände mig så otroligt omhändertagen där inne. Jag blir rörd när jag tänker på vilken medmänsklighet som finns hos de här människorna.
Under de sista två dagarna på sjukhuset fick Sara Larsson träffa en kurator. Då fick hon bland annat prata om alla drömmar hon haft under tiden som hon varit nedsövd, för att klargöra vad som var verkligt och inte. Efteråt har hon tänkt mycket på hur tiden var för hennes familj.
– Det är jättehårt att inse hur min familj har haft det. De kunde ju inte komma och hälsa på. Åtta dygn är otroligt lång tid för dem och de visste ju inte hur det skulle gå. Det var helt gudomligt när jag kunde prata med dem i telefon igen för första gången.
Här på uteplatsen vid huset har Sara Larsson tillbringat mycket tid i väntan på att få träffa sina barn.
Väl hemma igen fick hon instruktioner från sjukhuset att hon skulle hålla sig isolerad i två veckor. Anders kunde hon träffa eftersom han också varit sjuk. Men de starkt efterlängtade kramarna med barnen får vänta en vecka till. Och att gå tillbaka till jobbet som fritidspedagog i Söderköping får vänta ytterligare några veckor.
– Jag är så glad att jag gick hem i rätt tid och att jag inte verkar ha smittat barnen och personalen.
I sin isolering hemma på gården har hon fått mycket tid till att vila och bygga upp både muskler och hjärnan. Sjukhuset skickade med en rollator som hon använder när hon går små promenader utomhus. Hon är fortfarande skakig i knäna.
– Jag blir starkare för varje dag. Men att det här skulle ta så mycket på kroppen, det trodde jag inte.
Hon har ibland vaknat mitt i natten med mardrömmar och trott att hon är kvar på sjukhuset. För att försäkra sig om att hon direkt ska förstå att hon är hemma har hon börjat sova med lampan tänd.
"Jag blir starkare för varje dag. Men att det här skulle ta så mycket på kroppen, det trodde jag inte", säger Sara Larsson om tiden efter hon blivit utskriven från sjukhuset.
Sara Larsson är 52 år gammal och tillhör inte någon av de mer uttalade riskgrupperna för att drabbas svårt av covid-19.
– Jag är så tacksam över att jag kom in i tid och att allt gick bra. Jag har inga underliggande sjukdomar, vilket läkarna först trodde eftersom jag blev så sjuk. Jag fick det helt enkelt väldigt rejält i lungorna.
Hon tror att hon under en lång period framöver kommer att tänka på det hon har varit med om och fundera fram och tillbaka. Hon har kunnat prata med Anders och säger att det är viktigt att just kunna prata om det. Att ligga nedsövd på intensivvårdsavdelningen har medfört en lika lång mental resa som fysisk, menar hon.
– I början av det här utbrottet var jag lite kaxig och tänkte att det inte var någon fara, jag är ju frisk. Får jag corona så klarar jag väl det? Det var ju äldre och sjuka personer som kunde bli drabbade. Det här är ett bevis på att vem som helst kan få det. Det var skönt att jag överlevde.
