Den i dag 32-åriga Sara Borén Jedebäcks berättelse utgör första delen i radioreportern Pernilla Wadebäcks miniserie om polismordet i Malexander. Den släpptes på tisdagen under namnet "Malexander: Min pappa var odödlig". 

Den 28 maj 1999 förlorade Sara Borén sin pappa, Olle. Han och poliskollegan Robert Karlström mördades med sina egna tjänstevapen i Malexander av tre bankrånare på flykt efter ett rån i Kisa.

Senare dömdes nazisterna Jackie Arklöv, Tony Olsson och Andreas Axelsson till livstids fängelse för dådet. Men Sara Borén Jedebäck kommer inte att få sin pappa tillbaka.

"Ju äldre jag blir ju närmare honom kan jag känna mig. Jag hade velat lära känna honom som vuxen och kanske förstått mer om vem han var på ett sätt som är svårt att förstå när man är barn", säger hon i dokumentären.

Där berättar hon också om sista kvällen med pappan, en fotbollsmatch på en åker, och 42-årige Olle Boréns allra sista ord till dottern innan hon skulle åka på musikläger i Danmark: "Hej på ett litet tag".

"Han sa aldrig hej då, han sa alltid 'hej på ett litet tag'."

Ett par dagar senare låg Olle Borén i diket intill en polisbil med sönderskjutna rutor – skjuten på nära håll med sitt eget tjänstevapen. 

Sara får beskedet dagen efter av sina lärare på musiklägret.

"När vi kommer tillbaka med färjan till Sverige är det första jag ser två löpsedlar med ordet 'Mördade' och bilder på pappa och Robert. Det var en overklig känsla. Min pappa var ju starkast. Han var ju odödlig. Hur kan han vara död?"

Två dagar efter mordet, söndagen den 30 maj 1999 skriver elvaåriga Sara i sin dagbok:

"Jag orkar nog inte skriva så mycket i dag. Han blev skjuten av några bankrånare i fredags eftermiddag. Jag fick inte reda på det förrän i går för att jag var i Danmark med musikskolan. Hej då."

Sedan följde en tuff tid när hon ständigt blev påmind om vad som hänt.

"Det jag minns är att det är nyheter på hela tiden. Det blir som en del av vardagen. När jag hörde pappas namn var det som att han dog igen och igen och igen. Det var som att återuppleva det varje gång, att få ett dödsbesked varje dag flera veckor i sträck", berättar Sara Borén Jedebäck i P1-dokumentären.

När de tre mördarna hördes i hovrätten var den då tolvåriga Sara med vid en förhandling. Även det beskriver hon som "en overklig känsla":

"Jag ville nog se dem i verkligheten. Bara någon meter ifrån mig sitter de personerna som är ansvariga för att min pappa inte lever längre. De sitter ju med ryggen mot oss men jag uppfattar dem som ganska oberörda. Det är det de vill förmedla i alla fall."

Den i dag 32-åriga Sara Borén Jedebäck bor bara några mil från mordplatsen där två minnesstenar rests. I dokumentären följer hon med dit och berättar om hur positivt hon upplevt att så många öppet delar sorgen och upprätthåller minnet av de döda poliserna. Men också känslan av att inte riktigt kunna få ett avslut:

"Det känns så fruktansvärt onödigt att de väljer att faktiskt avrätta pappa och Robert – att det blev så viktigt för dem att förinta dem."

I kommande delar av dokumentären kommer fler anhöriga till både de mördade poliserna och till mördarna att få berätta om händelsen och tiden efteråt.

Här kan du lyssna till dokumentären.

Vi söker Sara Borén Jedebäck.