Liu-professorn Lars Sandman har ansvarat för riktlinjer för intensivvård av sjuka. "Risken är att läkare nu måste välja bort patienter som man normalt sett skulle ha gett en chans."
– Med coronautbrottet har det plötsligt blivit viktigt att definiera exakt vad det är vi ska göra i intensivvården med patienter som insjuknat, och med vilka patienter, säger Lars Sandman, professor vid Linköpings universitet och forskare inom etisk analys och prioriteringar i vården.
Han fick uppdraget av Socialstyrelsen eftersom läkare och andra ansvariga i regionerna efterfrågat stöd för intensivvårdspersonal när de tvingas prioritera vilka svårt sjuka corona-smittade patienter som ska få intensivvård.
– Risken är att läkare nu måste välja bort patienter som man normalt sett skulle ha gett en chans. Det kan skapa en stor etisk stress hos personalen, säger Lars Sandman.
Även under normala omständigheter är vårdpersonal vid intensivvårdsavdelningar vana att behöva göra prioriteringar, konstaterar Lars Sandman. Hälso- och sjukvårdslagen har en etisk plattform med tre principer; den om människovärde, behov-solidaritet, och kostnadseffektivitet i vården. Principerna frångås inte trots det extraordinära läget med corona-utbrottet. Men om vårdpersonal i normala fall har resurser på en skala 1–10 och vanligen har kapacitet att ge intensivvårdspatienter behandling på nivåerna 1–7, kan det nu handla om att resurser endast räcker för vård på nivå ett eller två, beskriver Lars Sandman.
– Vanligtvis diskuterar vi vilka behandlingar som ska väljas. Nu blir det att diskutera vilka patienter vi ska välja att behandla, säger han, men tillägger:
– Det är inte så att patienter som väljs bort från intensivvård inte får någon vård alls. De kommer att få palliativ vård, vård i livets slutskede.
De nya riktlinjerna som Socialstyrelsen nu tillämpar, med titeln “Nationella principer för prioritering inom intensivvård under extraordinära förhållanden”, säger att vårdpersonal i val mellan patienter som behöver intensivvård ska bedöma den biologiska åldern – inte antal år, utan i vilket biologiskt skick kroppen befinner sig. Bedömningen handlar om vilken patient som har störst chans till överlevnad och längst förväntad livslängd om hen får del av intensivvårdsresurser. Prioriteringen måste göras av minst två erfarna intensivvårdsläkare som inte får väga in patientens allmänna livsstil, sociala ställning eller hur många anhöriga som drabbas av sorg om patienten avlider, förklarar Lars Sandman.
– Riktlinjerna blir ett stöd för vårdpersonal. Om personal och beslutsfattare blir ifrågasatta så ska de kunna hänvisa till att de lutar sig mot demokratiskt fattade principer som är lika för alla, säger han.
Hur hög är acceptansen bland folk i allmänhet för att vården måste göra val?
– Det är nog inte självklart att man har den bilden, att vi har begränsat med resurser i vården och måste göra val. Men nu har vi hört så mycket i media om begränsade resurser, nu kanske folk är lite mer medvetna och förstår.
Samtidigt, konstaterar Lars Sandman, kommer det alltid att finnas vissa i samhället som kritiserar. Samma morgon som vår intervju äger rum har Sandman fått mejl från en medborgare som ifrågasätter hur han kan ta på sig rätten att bestämma vilka som ska få leva eller dö, och undrar varför papperslösa eller invandrade personer ska ha rätt till intensivvård i Sverige.
– Men vi tar alltså inte hänsyn till en patients sociala ställning. Bedömningen är baserad på behov och möjlighet att göra nytta för patienten, säger Lars Sandman.
Hur utvärderar man beslut om bortvalda patienter?
– Delvis får det ske i efterhand, genom intervjuer och underlag som visar vilka beslut som fattats, säger Lars Sandman, som redan kontaktats av forskare som undersöka vad de nya riktlinjerna innebär för vårdpersonal och patienter.
Finns det risk för olika tolkningar om intensivvård, utifrån regionernas ekonomi?
– Avsikten med riktlinjer är att alla ska tänka likadant. Men vissa regioner kan vara bättre på att skaffa fram intensivvårdsplatser, så att fler patienter kan tas emot.
Nu ska Lars Sandman vara rådgivande i en ny etisk fråga: Ska närstående tillåtas närvara hos en covid-19-patient?
– Främst handlar det om smitta, risken att anhöriga smittas och smittar andra. Om det är brist på skyddsutrustning, hur gör vi då? Ska anhöriga få närvara utan skydd? Eller ska vårdpersonal avstå skyddsutrustning så att anhöriga kan vara med och ta farväl? säger Lars Sandman.