1985 är året då engelsmannen Graham Francis för första gången besökte Sverige. Då som 20-åring med syftet att undervisa dans i Stockholmsförorten Täby. Men efter bara tre dagar i Sverige träffade han sin stora kärlek. Graham stannade i Täby och 1992 kom han i kontakt med dansskolan i Norrköping. Det blev mycket pendlande till Östergötland för att undervisa och till slut insåg han att han är mer i Norrköping än Stockholm.

– Det var då vi bestämde oss för att flytta hit. Jag hade mer kläder här i Norrköping och kom till insikt att det är nog lika bra att flytta, säger Graham Francis.

När Graham var yngre var han tävlingsdansare och närde senare en dröm om att bli danslärare. Han jobbade senare säsongsvis på Norrköpings dansskola från september till maj med dansen och under sommaren på krogen. Allt ifrån servering till baren. Hans sista kontakt som anställd inom branschen var på Gamla Bryggeriet samt Grand Hotell, där han fick bland annat ta hand om gästerna under konferenser.

Hans erfarenhet av service gjorde att han hade lätt för det och tyckte att det var ett väldigt roligt yrke.

Graham Francis är 51 år och kommer ifrån staden Stevenage strax norr om London i England. En stad som invånarmässigt är ungefär lika stor som Norrköping, men mycket mindre till ytan. Även om han har invandrat till Sverige så tycker han själv att han aldrig har blivit bemött som en invandrare.

– Jag har aldrig känt mig som en invandrare. Som engelsman blir man accepterad direkt och alla vill prata med mig på krogen efter några öl. Och då tror många att dem kan prata engelska, men då berättar jag för dem att det också går bra på svenska, säger Graham.

Om framtiden säger Graham Francis att han inte har så många mål i livet. Att det mesta han har velat göra har han hunnit med.

Men att resa hem och besöka sina syskon i England är något som han prioriterar. Åtminstone en gång om året reser han och Anne till Stevenage och hälsar på. Dock så har han fått vänja sig vid att syskonen allt oftare föredrar att komma till Norrköping och hälsa på dem.

– Då är det dem som är lediga och jag jobbar, haha. Och dem älskar staden och tycker det är väldigt fint här och jag har inget heller emot att dem vill komma hit, säger han.