– Folk måste få veta vad som pågår där. Människor som är helt oskyldiga, bäbisar och barn. Jag är en tuff person men jag bröt ihop i tårar igår. När vi gick in i den hallen igår så tittade alla på oss och alla hade en blick som sa att de hoppades på att vi kommit för att hämta dem och ta dem därifrån, säger Marek Czerw när Vimmerby Tidning träffar honom i Stalowa Wola.
Han och kollegan Pavel Skop, från staden Jaslany, reste till gränsen under måndagen för att dels köra dit förnödenheter, men också bistå med att köra en familj som flytt till sin släkting i deras hemstad. Marek Czerw berättar ett skakande vittnesmål om vad de fått se och uppleva.
– Det var 15 000 människor där. 15 000 hemskt trötta människor som gått till fots under fyra-fem dagar för att ta sig till gränsen. En majoritet av människorna tar sig till gränsen genom att gå. De går under två-tre dagar och går 50 kilometer, några går från Lviv som är 70 kilometer från gränsen.
Vad är din känsla efter att ha varit på plats?
– Det är katastrof för människorna som hade helt vanliga liv precis som oss här. De tog med sig det som de kunde ta i händerna och ibland har de inte ens viktiga dokument och handlingar med sig, säger Marek och fortsätter:
– Man ser barn som är mellan två och tio år gamla som är skräckslagna. Jag tycker verkligen att man ska åka dit om man har möjlighet och hämta upp folk. Alla väntar på någon som kan köra dem bort från gränsen, så långt som det bara går.
I bilen tillbaka tog de med en familj bestående av två kvinnor, ett tvåårigt barn, två pojkar på nio och tio år samt en 13-årig flicka. Familjen hade färdats tre dagar till fots innan de slutligen kunde korsa gränsen.
– När vi hämtat familjen och började köra tillbaka mot vår stad så var kvinnorna så tacksamma. Bara fem minuter efter vi börjat köra så sov allihopa. Då hade all oro släppt och de kände sig äntligen trygga, det var helt tyst i bilen.
På torsdag kväll planerar Marek och hans vänner och kollegor att återvända för att hjälpa till på plats igen. Han berättar om vilka förnödenheter som framförallt behövs.
– Allting behövs, men vi fick höra att det finns tillräckligt med kläder men de behöver mer mat, så som torrvaror och andra matprodukter som håller länge. Det behövs socker, mjöl, kaffe, te och engångsmuggar att servera drycken i till de människor som kommer över gränsen.
Att det tycks finnas en stor vilja att hjälpa bland den polska befolkningen förklarar Marek så här:
– Vi har det i blodet. Om man tittar historiskt; har vi det bra så kommer vi bråka med varandra, driva med varandra och vara avundsjuka på varandra, men när det är dåligt ställt i Polen så enas vi. Vi fungerar som en stor maskin, som jag skulle säga till och med är farlig.
Hur känns det att det här pågår så nära ditt hem?
– I början så var jag orolig för jag har barn, men jag är tillräckligt bekväm för jag vet att jag har syskon i Rom, så om något skulle hända så kan jag alltid skicka mina barn och min fru till Rom. Men jag kommer stanna, det kommer jag definitivt göra för att hjälpa till. Jag har varit i militären så jag skulle aldrig lämna.
Är du orolig för att något ska hända?
– Det tänker vi alltid på eftersom vi bara är 200 kilometer ifrån gränsen, så vi är oroliga att någon missil skulle kunna komma. Jag tror inte den ryska befolkningen har en aning om vad som pågår, de har inte tillgång till internet och det sprids desinformation. Så media måste förmedla verkligheten för jag hör att det är en del människor som sprider fel information. Det bästa man kan göra är att åka till gränsen och se det själv.