Under barndomsåren var de tre år som skilde Greta och Astrid många nog att göra skillnad. Greta var stor. Astrid liten.
Men visst fanns Astrid med i periferin, på den tiden. Hon var jämngammal klasskamrat med Gretas yngre bror Nils Ståhl och syskonens Ståhls far var för övrigt den som fick ge ord till Alva på Junibacken när överläraren slagit Lus-Mia: "har de inget annat att göra än hålls och slå och dunka på små barn".
Orden var hämtade ur verklighetens 1910-tal. Känslan fördjupad i Astrid Lindgrens egen personlighet när hon låter Madicken protestera mot bestraffningen med ett skriande "nej!".

Vimmerbyatmosfären
Greta minns Astrid. Med flätade kringlor vid öronen. Smal och spänstig.
- Hon var kul på något vis, redan då. Det liksom blixtrade i henne.
Astrid och Greta var tonåringar i Vimmerby när atmosfären var en annan.
När danserna på hotellet var det ljuvligaste man kunde tänka sig, när skomakaren "Karlsson på Fatet" lagade skor ungefär där Domus ligger idag, när gärdesgårdar och hagmarker kröp inpå stadsgränsen.
Känner hon igen den atmosfären i böckerna Astrid skrivit? Jodå. På pricken, rentav. Ett igenkännande som måste vara rätt så härligt.
- Hon har fångat Vimmerby och den tiden så precis, så visst känner man igen sig, visst gör man det. Och som hon älskar jag den småländska naturen enormt mycket. Naturskildringarna i hennes böcker tycker jag är något av det bästa.
Hon har läst många av böckerna, roades av uppståndelsen kring Pippi Långstrump och tänkte att "det väl inte kunde vara något barnen skulle bli förstörda av". Och äldsta dottern älskade "Britt-Mari lättar sitt hjärta".

I Vasaparken
Både Astrid och Greta hamnade i Stockholm och ibland stötte de på varandra under promenader med de små döttrarna i Vasaparken.
Även fortsättningsvis har Astrid Lindgren funnits i periferin av Gretas tillvaro.
Barnbarnen har fått blodad teatertand och kommit in på scenskolor tack vare första stapplande scensteg i Astrid Lindgrens Värld och Greta själv har inspirerats av Astrid Lindgren.
En konstnärlig ådra har blommat ut - särskilt sedan Greta Fahlstedt på äldre dar åter flyttade till Vimmerby.
Vid en egen utställning på biblioteket fanns ett porträtt av Astrid Lindgren med.
- Fast nu tycker jag inte porträttet är särskilt bra. Jag skulle ha gjort det annorlunda idag. Det jag är nöjd med är att jag lyfte en annars ful bakgrund med blommande körsbärsgrenar. Jag hade just då läst "Bröderna Lejonhjärta" och greps av den.
Jodå, ibland måste man göra det som är farligt, annars är man bara en liten lort, konstaterar Greta.
Numera ägnar hon sig inte åt andra farligheter än att måla de pyttigaste och pilligaste miniatyrmålningar som borde få vilken 93-åring som helst att bli trött i blicken. Men inte hon, inte.
En liten Näsminiatyr har hon målat till 90-årspresent. Även när Astrid fyllde 85 skickade hon liten tavla i gåva.
- Mitt sätt att tacka. Vi har henne att tacka för så oerhört mycket.
Säger Greta om en liten "klatt" som blev riktigt, riktigt stor.