Försök föreställa er barnkulturen utan allt det hon skapat. Börja med att sudda ut alla filmerna, ständiga TV-favoriter i repris. Ingen Melker, längre. Absolut ingen Dunder-Karlsson och Blom. Och glöm Ronja Rövardotter.
Nu kan vi ta visorna. Inte en enda unge sjungandes "Idas sommarvisa" vid skolavslutningen, ingen "Du käre lille snickerbo" och adjöss med världens bästa Karlsson.
Böckerna, så. Och här finns det åtskilligt i att radera i vårt tankeexperiment. Madicken, Lotta, Bullerbybarnen, Rasmus, Kajsa Kavat; väck, väck, väck.
Då återstår att betrakta vad som gives. Visst, en hel del. Men ändå ett barnkulturens mörker jämfört med det vi faktiskt vant oss vid, det generationer barn tagit till sig med bara den självklarhet man gör när något är b r a.
Astrid har skänkt Sverige - och världen - sin berättarglädje. Hon har också blivit en i högsta grad älskansvärd personlighet, som år efter år utses till den populäraste av alla och det alldeles fantastiska är att det så konkret går att se hur påverkade människor blir av hennes person.
Astrid Lindgren får skjutjärnsreportrar att flina tafatt, fotografer att springa på varandra i ivern, flanörer att vända på klacken och gå ifatt damen i Vasastan bara för att säga t a c k och brevbärare som har Dalagatan på sitt distrikt borde få extra lönepåslag. Och i Småland myser man vid tanken på ensamrätten på världsberömdhetens rötter.
Vissa hävdar att man ska försöka bortse från personen bakom verket, inte haka upp sig på människan bakom boken, dikten, tavlan, musiken. Att konsten är nog.
Det kan aldrig komma att gälla Astrid Lindgren, vare sig hon nu någonsin har önskat annorlunda eller inte. "Det är rösten" säger somliga. Andra talar om engagemangt för barnen, djuren, de utsatta, om hennes mod och kraft, hennes vanlighet och vänlighet.
Ett möte med Astrid Lindgren är något att minnas.
Det mjuknar, inombords, i de allra flesta. Hon tillerkänns en nästintill drottninglik utstrålning, utan att för den skull vara det minsta märkvärdig.
Hon får folk att gråta och skratta och jag minns den allra första Astrid Lindgren-konferensen i Vimmerby, när Tullportsteatern fyllts av bibliotekarier, lärare, kulturvetare och allt vad de nu var. Konferensen skulle börja och via sidodörren vid scenen kom hon in, liten och tunn och sist av alla. Ingen storslagen entré. En höjd handflata, till hälsning. Men reaktionen var på något vis så ljuvlig. Blotta ljudet tog tag i en - folk drog efter andan. Det susade mellan bänkraderna. En ljudvåg av uppskattning.
Så visst är hon älskad.
Många upprörs över att hon aldrig får Nobelpriset. Huruvida det vore rätt eller fel att tilldela Astrid Lindgren kan man givetvis ha de mest delade meningar om. Kanske är det ur folkets kärlek detta rop på rättvisa bottnar. Rättvisan som säger att den som ger, också kan förvänta sig något tillbaka. Själv suckar hon sorgset och förklarar gång på gång att det inte gör henne det minsta, det där med Nobelpriset. Hon vill inte och det får man nog faktiskt ta och tro på.
Samma envishet har hon tvingats uppbåda inför sin 90-årsdag, vilken vi andra svårligen tar så lätt på som jubilaren själv.
Eldsjälarna i stiftelsen som samlar in pengar till förverkligandet av Astrid Lindgrens Gård - en utställning om hennes liv och gärning - har förstås fattat galoppen. En gåva från folket, ett tack för gott arbete, något bestående som lyfter fram människan Astrid i detta litterära storverk. Och en present som inte kräver något i gengäld av en 90-åring, vars högsta önskan nog ändå är att få vara någorlunda ifred. Att få fylla 90 år, äta en tårtbit med de allra närmaste utan ståhej; måtte det kunna bli Astrids födelsedagspresent från oss journalister.
Förresten - det blev ju ingenting av det där med Gobiöknen när hon fyllde 85. Kanske åker hon dit den här gången? Det är åtminstone det hetaste tips vi har att gå på.