Rosor och äppelträd omger husen på Näs, nu som då. Grönska, blomdofter, årstiders smaker och sträv bark mot bar hud inplanteras i våra barnaminnen och sitter där, rotade, till ålderdomen.
En blomma, väl skött, kan vara en konkret och fysisk kvarleva från en tid som inte längre är. Trädgården på Näs pysslas det med, en hel del, av trädgårdsintresserade släktingar.
- Våra löjtnantshjärtan har flyttats, säger Stina Hergin och måttar med handen mot hörnet under trappan, där den sirliga mormorsperennen för länge sedan kunde bli gömställe för den som inte ville bli sedd.
- Åtminstone trodde man det. Att man inte syntes där bakom.
Det är sig likt. Och förändrat. Nyponrosen blommar vackert och doftar lika vidunderligt som förr. Syrénhäcken utanför "Boa" vet hon inte när den planterades. Ett minnesträd ägnat en bortgången i släkten har börjat sträcka sig mot skyn.
Klätterhortensian storebror Gunnar satte någon gång mot röda barndomshemmet har vuxit sig enorm och frodig.
Näs är en liten oas av minnen för människorna som vuxit upp där, en intakt kärna som är sig något så när lik i en omgivning som så totalt förändrats.

Samlingspunkt
Gunnar Ericsson tog över prästgårdsarrendet efter pappa Samuel August och åtminstone en god bit in på 1950-talet var Näs ännu omgivet av åkrar, ängar och hagmark.
- Det fanns inte ett hus från oss och ut till Vennebjörke by, säger Stina.
Jordbrukat lades ner vid mitten av 1960-talet och nu är det inte mycket osm minner om landsbygd.
När tomten med husen friköptes av Astrid och Gunnar behöll man en samlingspunkt, något att återvända till. Den atmosfär och samhörighet som präglade livet hos Samuel August och hans Hanna har gått vidare till den växande skaran efterlevande och somrarna på Näs har blivit tradition för åtskilliga av deras barnbarn med familjer.
Gunnar, Astrid, Stina och Ingegerd fick en barndom som många avundats dem, men som Astrid frikostigt delat med sig av i sitt författarskap. Så gott som alla under 50 har en god bit av barndomen placerad i Pippis skeva hus eller Bullerbyns idyll.

Ute hos Olgas
Det är Gunnars tre döttrar med familjer som utgör stommen i släktens producentkollektiv, som står bakom "Boa" som är öppen sommartid. Eivor och Bengt Benson, Barbro och Bertil Alvtegen och Gunvor och Leif Ruhnström varvar ansvaret för hantverksboden.
Det började en novemberkväll när snön yrde. Bengt och en svåger satt på Näs och funderade om man inte skulle kunna göra något "ute hos Olgas", som det sedan 30 år tomma huset kallades efter den sista lantarbetarhustrun som bott där. Huset hade varit hemligt lekställe för många kusiner under åren.
Här hade varit snickarbod fram till 1920-talet, då det blev lantarbetarbostad fram till 1955. Originalinredningen bokstavligen grävdes fram av svågrarna. Konstnären Leif Ruhnströms tilltalande akvareller med motiv hämtade från Näs finns nu här, liksom handdukar vävda efter Hannas mönster. Andra målar kattstenar eller syr dopklänningar. Mycken begåvning verkar rymmas i släkten.

Matbodens minnen
Stina är glad över Bengt Bensons intresse för Näs och Vimmerby.
- Det är så bra att de sköter om det här hemma.
Hon var den sista av systrarna som lämnade föräldrahemmet. 1938 gifte hon sig med Östra Smålands lokalredaktör i Vimmerby.
Makens arbete fick hon liksom på köpet, under beredskapsåren.
Systrarna Ericsson har alla begåvats med gott minne och humor.
Under barndomsåren var det kanske särskilt Stina som stod för den muntliga underhållningen.
Och ännu kan man häpna något över hennes detaljerade minnesbilder under en liten runda i den gamla matboden, vägg i vägg med snickarboden/lantarbetarbostaden/Boa:
"Där stod karet med den saltade grisen. Där hängde korvarna och skinkorna. Och ostarna, de 30 som varje sommar ystades med den spenvarma mjölken som bas." Hon lyfter på det bastanta locket till brödkistan. Jodå, där är det lilla facket för torkad frukt.
Brödbaket var stor sak. Varje omgång fjorton stora limpor och två små, varpå det bakades ut två stora och en liten plåt vetebröd.
- Maränger blev det på eftervärmen.
Slaktbänken med knivarna från Samuel Augusts tid står där, ännu.
- Men pappa slaktade aldrig. Det gjorde drängen.
Steg för steg har det gamla återställts. Det röda husets nedre våning ser ut ungefär som när de lekte "sicken blås" där inne. Fars och mors hattar hänger kvar vid dörren. Men det är förstås privat, liksom det "nya" gula huset, byggt 1920.
- Men vi har förstått vilket intresse det finns för Nös och hur många frågor människor har om hur det varit här, säger Bengt Benson, glad över att kunna visa och berätta.

Rebecca Forsgren Malmström
Fotnot: Artikeln har tidigare varit publicerad i Vimmerby Tidning efter ett möte med Stina Hergin och Bengt Benson sommaren 1996.