Som på en fredad ö, mitt i tidigare decenniers nybyggarhysteri, ligger familjen Rundqvists hus. Medan allt gammalt runt om rivits - villorna, uthusen, handelsträdgård, gamla polishuset - står bara just det kvar och är sig alldeles likt. Invändigt också. Att komma hem till Greta, 90 år och lillasyster Märta, 83, är som att gå tillbaka till något avundsvärt. Något vackrare. Lugnare.
De är fjärde generationen i huset, som restes i början av förra seklet.
Det har byggts till och ut några gånger. Men ändå finns där en kärna av trygg igenkännlighet. Hus som detta kryllade det av i Vimmerby när Greta och Märta var barn.
Nu är det en minnesskärva från förut, ett förut innan vårt självklara nu med Hemköps garage utanför och gatuköket och asfalterade parkeringsplatser.

"Det är henne väl unt"
Att få sitta här en stund är en förmån. Inte bara för att Greta är barndomsvän med en barnlitteraturens drottning.
Själv är hon en vital och minnesgod kvinna, väl värd en artikel av egen kraft. Men vänskapen med Astrid är ofrånkomligen något många av oss andra är intresserade av.
Man kan nog påstå att det väger jämnt i vågskålen. Intresset av att göra ett vardagsavbrott och träffa kristallklar Greta i ett hem som känns som levande historia är lika stort som att få veta hur Astrid var som barn och tonåring, hur mycket av det de gjorde som sedan blev sagor spridda för världen. Hur det är att ha en gammal väninna som går och blir så berömd, så firad, älskad och hur detta kan tänkas påverka en vänskap.
Med samma lugn och distans som Astrid själv bär bördan och glädjen av berömmelsen talar Greta om det stora.
- Det är henne väl unt, alltsammans.
När de träffas eller talas vid per telefon har aldrig uppståndelsen kring Astrid som person varit särskilt på tapeten. Vänskapen står på samma stöttepelare som alltid annars; förtroende, personkemi, gemensamma minnen, humor och tolerans.

Överväldigande berömmelse
Givetvis har Greta följt Astrids framgångar och utmärkelser med intresse, glatt sig över att hon under 50 års tid producerat en häpnadsväckande mängd böcker, som håller greppet om läsare långt längre än andra författare uppnår.
Hon påstår sig rentav inte vara särskilt förvånad över att Astrid Lindgren blivit så stor författare. Redan i skolan stack hennes uppsatser ut från mängden, och blev ofta upplästa av läraren, som såg begåvningen. "Vi andra skrev ju så konventionellt".
- Men att det skulle bli så överväldigande berömmelse kunde man ju förstås aldrig drömma om.
Varför har hon då blivit så där berömd? Varför har Astrid Lindgren skaffat sig en position som går bortom det en litterär succé normalt sett för med sig?
- Hon har trängt in i folkdjupet för att hon är så omedelbar, aldrig har hon placerat sig själv på piedestal.
Framgången har aldrig föranlett missunnsamhet eller skvaller "nej vi har varit så stolta över henne här hemma" av det enkla skäl att Astrid var en omtänksam och rolig människa redan innan hon blev känd och har fortsatt vara på det viset.

Gamla kamratgänget
I den gula villan där man, med risk att låta klichéartad, kan påstå att tiden på sätt och vis stannat, förstår man hur r o l i g t det faktiskt varit att vara Astrids kamrat och väninna.
När Greta Rundqvist beskriver Astrid som djärv, påhittig, positiv, hjälpsam och trofast, den som alltid var på alerten, alltid i spetsen när det gällde upptåg gör hon det helt enkelt för att så var det. Inget förskönande smicker.
- Den äldre generation var väl kanske tveksam till alla våra påhitt, men vad kunde de göra åt det...
Sedan första klass i skolan har de hängt ihop. Inte som allra bästa bästisar - "Astrid var bästa vän med Madicken och min bästis var Sonja, som bodde i gamla polishuset, det låg ju så nära vårt" - men i en klick på fem, sex, sju flickor som höll ihop nästan för jämnan tills dess att livet skingrade dem och det blev studier och arbete. Men ingen blev sjuksköterska, som var framtiden alla drömde om på 1920-talet...

Doktorn fick sy
Greta Rundqvist blir en länk till det man hört berättas så många gånger.
Om Astrids fall från tredje våningen i dåvarande apotekshuset när hon skulle prova livlina. Greta var med, och höll i linan...
Om fotvandringen 1925 som resulterade i dagskåserier i Wimmerby Tidning, där Astrid med ett gäng kamrater hamnade hos Ellen Key och en av flickorna blev biten av författarinnans hund. Det var Greta, visar det sig när man för historien på tal.
Hoppandet och klättrandet slutade sällan i olycka. Men Greta minns när Astrid en gång hamnade hos doktorn efter att ha fått skaftet till en kratta i ansiktet. Och alla ville förstås höra om det märkvärdiga på sjukstugan där hon fått vara med om det oerhörda att bli sydd.
"Oh, doktorn hällde eter på min uppåtsträvande kran så jag söööv" skrattar Greta åt minnet av Astrids livfulla redogörelse.

Svag för Emil
Greta stannade i Vimmerby, bortsett från några år i Stockholm. Storstäder tycker hon inte om. Punkt.
Med nöje har hon läst Astrids böcker och har inga svårigheter att nämna de som ligger henne varmast om hjärtat.
- Emil är jag ju svag för. Och Rasmus på luffen och Saltkråkan. Och Bröderna Lejonhjärta är förstås en tjusig sak.
Kontakten dem emellan har bestått, om än med varierande intensitet.
Bara de två är kvar i livet från det gamla kamratgänget och ibland slås hon av det motsägelsefulla i denna barndomsvän:
- Hon ä r verkligen fortfarande Samuel Augusts Astrid, Astrid Ericsson i Näs. Och så i andra stycken denna världsberömdhet. Det känns så märkligt.
Födelsedagen ligger hon lågt med. Hon har aldrig uppvaktat, annat än ett grattis per telefon eller brev i förväg.
- Jag tycker nog att de kunde låta henne vara lite mer ifred. Fast det är klart; det går väl inte...