Hon blev svenska folkets Pippi

Det var i december 1967 som regissören Olle Hellbom och producenten Olle Nordemar gjorde sitt val: den åttaåriga Inger Nilsson från Kisa.
Då hade över 8 000 barn prövats för rollen som Pippi.
Filminspelningarna inleddes vintern 1968 och i februari året därpå kunde Pippi rida in i svenskarnas vardagsrum på hästen Lilla Gubben.
Sedan dess har de tretton TV-avsnitten visats flera gånger i repris.

Hållit kontakt
Och den här fredagen när vi träffas på ett kafé i Kisa är det dags för ännu ett TV-avsnitt.
Det vet säkert barnen, som sitter och dricker saft vid bordet intill.
Vad de inte vet är att kvinnan vid grannbordet är Inger Nilsson. Med blont hår, stora blå ögon och tjock tröja sitter hon med händerna kupade runt en kopp kaffe.
Vad minns hon av Pippi-perioden i slutet av 60-talet?
- Första minnet är när vi började filma i studion i Stockholm. Astrid kom på besök och jag minns henne som rar och snäll. Senare kom hon också till filminspelningarna på Gotland.
Och alldeles nyligen träffades de två vid premiären till den tecknade tysk-amerikanska biograffilmen om Pippi.
Under alla år har Inger Nilsson och Astrid Lindgren hållit bekantskapen levande.
- Jag brukar ringa henne när jag är på besök i Stockholm. De senaste åren har det blivit en annan sorts kontakt och det har blivit roligare att träffas.

"Jag gillade Emil"
Första mötet med Astrid Lindgrens böcker?
- Mamma lånade på biblioteket i Kisa. Jag minns särskilt en stor bilderbok som hade så roliga teckningar.
Men vi läste även andra böcker och jag gillade verkligen Emil (i Lönneberga).
Varför?
- Det är väl det småländska som ligger mig nära. Det gamla, lite rara och jag tycker överhuvudtaget om det lite äldre.
Inger berättar om arbetet vid Växjö-teatern där hon bland annat medverkade i uppsättningen av Vilhelm Mobergs "Din stund på jorden".
- Jag känner mig hemma i det småländska bondesamhället. Och i "Din stund på jorden" blev jag väldigt tagen av de stora frågorna kring vad man gör av sitt liv. Det kunde hända att jag stod i kulisserna när andra var på scenen, och kände hur handlingen riktigt tog tag i mig.
När nerverna högg klorna i Inger strax före en entré brukade hon lugna sig genom att försiktigt klappa Moberg-bysten, som finns på den gamla teatern i Växjö.

"En riktig kick"
Det var alltså i småländska Växjö som Inger Nilsson så småningom hamnade som skådespelare. Där stannade hon i fyra år för att sedan flytta till Göteborg och arbete vid Lisebergsteatern.
Nyligen har Inger rört på sig igen.
Den här gången till Stockholm.
- På vinst och förlust, men jag har några jobb på gång.
Men vilket kom först, möjligheten att få spela Pippi eller drömmen om att bli skådespelare?
- Jag tror det var filmen som kom först, men jag vet inte riktigt säkert.
Efter skolan, en postgymnasial sekreterarutbildning och ett års arbete sökte Inger till Skara skolscen. Och kom in.
- Det var en riktig kick - där fick jag kontakt med teatern för första gången ordentligt.
Som rekvisitör vid östgötateatern i Norrköping fortsatte Inger sin väg över teatertiljorna. En av skådespelarna då var Birgitte Söndergaard och vid ett tillfälle undrade hon om Inger skulle söka till Statens scenskola.
- Ja, senare, svarade Inger, som genast fick mothugg.
Birgitte Söndergaard ville att det skulle ske här, nu och genast. Hon erbjöd sig att öva med Inger och tillsammans valde de ett par scener ur Arnold Weskers "Rötter" och Gogols "Frieriet".

Ett hantverk
Med dem i rockärmen sökte Inger till scenskolan i Göteborg och kom in direkt.
- Det var roligt, men också väldigt jobbigt. Det är en tuff skola, där man verkligen får jobba.
Varför så jobbig?
- De "bråkar" mycket med dig och man får jobba mycket med sig själv. Men ska man bli skådis, då ska man gå scenskolan. Just att lära sig tekniken är nyttigt. Skådespeleri är ju mycket ett hantverk.
Har du någon roll du drömmer om att göra?
- Nej, ingen roll direkt, men jag skulle vilja spela Shakespeare.

Blir glad av Astrid
Hur ser Inger Nilsson på Astrid Lindgren i dag?
- En mycket, mycket trevlig människa. Jag blir glad av henne och hon är rolig, rar och en god lyssnare. Och hon har åsikter om det mesta.
Varför har hon blivit så populär?
- Hon respekterar människor, framförallt barn. Hon har en enkelhet som går direkt till barnen och hon tycker väldigt mycket om barn.
Hur var Inger Nilsson som barn?
- Jag sjöng och trallade mycket och plågade säkert släkten ibland.
Och jag brukade sjunga när familjen var ute på bilutflykt. Sånger med minst 17 verser. Det var nästan så pappa stannade och sa att "jag kör inte förrän ungen slutar".
Men pappa Bertil stannade aldrig. Istället fick Inger fortsätta sjunga.
Och när filmbolaget NordArt efterlyste en flicka som kunde spela Pippi Långstrump, ja då skickade Bertil Nilsson in ett fotografi på sin dotter.
Och det var nog tur.
Annars hade nog filmerna om Pippi Långstrump sett helt annorlunda ut.