Förra året lämnade de sista i syskonskaran Ericsson på Näs jordelivet. Astrid Lindgren gick bort i slutet av årets första månad, den 28 januari. Syster Stina Hergin avled när året nästan var slut, annandag jul.
Lantbrukarbarnen på Näs förleddes aldrig att glömma sitt ursprung - hur befriande var det väl inte att höra Astrid Lindgren, som ju blivit så hyllad och världsberömd, beundrad och förmögen, med stolthet kalla sig själv "bonnjänta från Näs". Med rötterna stadigt kvar i barndomens lantbruk i Vimmerby röt hon i mot det sätt djuren behandlades och gjorde det på ett sätt som säkert inte var alldeles välkommet i alla läger. Men när "bonnjäntan" på Dalagatan i Stockholm hade något att säga lyssnade man.
I "Min ko vill ha roligt" skrev hon: "Jag ska säga dig att om det här landets alla kor och kalvar och grisar och höns, som har berövats sina ?mänskliga rättigheter?, kunde ta sig ut ur sina djurfabriker och lagårdar och ordna nån sorts djurens tribunal, förslagsvis här under björkarna, då skulle det från denna hage stiga en blodsjämmer ut över landet, en jämmer som spräckte fönsterrutorna på Slakteriförbundets lokaler och rentav trumhinnorna på hela svenska folket, så att de åtminstone började undra lite. Undra om det verkligen är rätt och anständigt att behandla djur så som det görs i detta egentligen så djurälskande land."

Mäktigt fackeltåg
Minnesbilderna från senvintern 2002 är många och starka. Den där snöhögen framför Rådhuset, som Sten Nachtweij gröpte ur små fack i, där Vimmerbyborna kunde tända ljus och lägga blommor. "Jag förstår inte varför de skulle lägga henne just här, under snön?", undrade en liten gosse försynt när kvällstidning kom till Vimmerby för att rapportera om sorgen. Fast just det uttalandet kom bestämt aldrig i tryck.
Minnesgudstjänsten i kyrkan den 2 februari, där folk stod i gångarna och barnen från Astrid Lindgrens skola sjöng så fint att de sedan kom att bli en efterfrågad grupp under namnet "Astrids barn" - så mycket värme det fanns där, mellan Vimmerbyborna och det var inte bara alla ljusens förtjänst.
Efteråt gick uppemot 2 500 i ett fackeltåg från kyrkan i kvällsmörkret ut från stan till Näs och det var en kärlekens och tacksamhetens manifestation som ingen lär glömma.
"När jag vände mig bakåt fick jag en stor klump i bröstet. Det var stort bara att få vara med, att få delta. Det saknas ord för att beskriva känslan", sa Eva Kristina Hammarskjöld, president i arrangerande Astrid Lindgren Rotaryklubb i Vimmerby efteråt.

Storslagen begravningAtt Astrid Lindgren skulle begravas i familjegraven på Vimmerby kyrkogård hos sina föräldrar Samuel August och Hanna Ericsson meddelades redan i samband med hennes bortgång. Men först skulle det hållas begravningsgudstjänst i Storkyrkan i Stockholm den 8 mars. Och det blev en storslagen akt, direktsänd i tv. På plats fanns Björn Berg, Lennart Hellsing, Inger och Lasse Sandberg, Kerstin Thorvall, Margareta och Bo Strömstedt, Ilon Wikland, Börje Ahlstedt, Boris Pankin, kungen, drottningen och kronprinsessan, statsministern, kulturministern? musiken var bedövande vacker men det man kan minnas på ett annat vis från den där soliga men isblåsiga marsdagen är alla människorna utanför kyrkan.
Gatorna kantades av människor, som ville få en skymt av den rusande kortegen. På slottsbacken tätnade leden, utanför kyrkan köade folk från tidig morgon för att få en chans till en av allmänhetens platser.
Mitt bland alla dessa, väntande skolklasser, blåfrusna Stockholmare, högtidliga och allvarliga tillresta stod japanen Taekshi Fukuda. Han såg förvirrad ut, tog några foton på slottet, men blicken flackade över folkmassan och uppståndelsen. Han knuffade mig försynt i sidan och frågade "vad väntar alla på?"
Jag förklarade att Sveriges mest lästa och älskade författare dött och att hon skulle komma i kortege till Storkyrkan. Taekshi såg nöjd ut, och bestämde sig för att vänta, han också. Han frågade efter namnet, igen.
"Astrid Lindgren?"
Jag hjälpte till. "Pippi Longstocking" och ut med håret i två låtsasflätor.
"Ahh, Pippi!"
Över Pippi kunde vi förenas och när den turistande japanen fått veta vilka prominenta gäster som väntades till begravningen ställde han ner ryggsäcken och sa "It?s huge, this is really huge. I?m glad to be here today."
När kortegen anlänt och Astrid Lindgrens vita kista lyftes ur vagnen stämde de tusentals väntande upp en spontan sång; "Du ska inte tro det bli sommar?"Som utgångsmusik för henne, som förblev så vanlig, trots att hon blev så stor att hon fick nästan en statsbegravning, spelades "Fattig bonddräng".

Kulturvåren i Vimmerby
När kulturchef Anders Eriksson häromsistens till vår tidning sa att "det blir en het kulturvår i Vimmerby" överdrev han icke det minsta.
I mars väntar något stort av den sort som kan mätas i såväl föranmält mediauppbåd som nyfikenhet och intresse - då kommer det att avslöjas vem som får det allra första Astrid Lindgren-priset och tillkännagivandet sker i Vimmerby. Och det här är självklart en jättegrej.
Inför Astrid Lindgrens begravning beslutade regeringen att instifta det internationella litteraturpriset till minne av Astrid Lindgren, med en prissumma på 5 miljoner och det är ju bra nära nobelklass. Kulturminister Marita Ulvskog vill se det som ett svenska folkets pris till Astrids minne och från familjens sida meddelades att det här beskedet nog hälsades med glädje från Astrids himmelposition.
Något Nobelpris fick hon ju aldrig, ett faktum som från Dalagatan aldrig klassades som någon större personlig förlust. Förmodligen var hon alldeles äkta nöjd och belåten med att för sina 115 originalmanus (inklusive filmmanus) hedrats och tackats med massor av medaljer och priser och hedersdoktorat och folkets djupt kända kärlek.
En utställning med bilder av kvinnan som gav Pippi det ansikte vi för allt i världen inte kan tänka oss att byta ut visas nu på Kungliga Biblioteket i Stockholm. I maj är det Vimmerbys tur. Ingrid Vang Nymans bilder delas då upp mellan Näktergalen och Astrid Lindgren-gården. Det är också en stor sak för kulturlivet i Vimmerby.
Redan i mitten av februari kan man se de förslag som fyra konstnärer gjort på hur ett minnesmärke över Astrid Lindgren skulle kunna se ut. Förslagen ställs ut på Näktergalen och sedan återstår det att se om projektgrupp, allmänhet och kommunledning tycker att något av dem infriar de högt ställda förväntningarna.
De stora händelserna i Vimmerbys kulturliv rör sig också nu kring Astrid Lindgren. Hon var en människa som under sitt levande långa liv satte spår, som kommer att räcka långt in i framtiden.
"Ibland kan jag riktigt sörja över detta, att så många människor, så oändligt många, har levat på vår jord och dött utan att lämna några spår efter sig, ingenting som kan förkunna för oss som lever nu: Jag har också levat!" Så skrev Astrid Lindgren i en skrift hon kallade "Liv kan vara så olika", 1985.