Nog blev det riktigt spännande till slut, när tolvmannajuryn tagit plats på podiet och talesman Larry Lempert avspänt och underhållande fördrev tiden fram till det magiska klockslaget 14.00, då det första internationella Litteraturpriset till minne av Astrid Lindgren skulle tillkännages.
Ingen ropade "äntligen!", utom Larry Lempert själv, som passade på att sno Gert Fyllkings favvouttryck när han påpekade att det äntligen var dags att tilldela barn- och ungdomslitteraturen det pris man förtjänat sedan länge.
Larry Lempert beskrev juryns arbete som "oerhört roligt, oerhört svårt, oerhört lärorikt och oerhört intressant". Juryn, som tillrädde i november, har haft fyra intensiva möten, där man bollat idéer och kunskaper om författare och illustratörer och andra läsbefrämjare.

Gamla bekantingar
Inte utan att man satt där, i väntan på beskedet, och var lite orolig. Orolig att det skulle bli en liten puff, bara och läge att vända sig till bänkgrannen och fråga "har du hört talas om??"
Nu var det flera som reagerade med belåtenhet när namnen Christine Nöstlinger och Maurice Sendak äntligen ramlade ur munnen på Lempert och nog måste jag säga att det kändes väldigt roligt att inte bara känna igen pristagarnas namn, utan rentav kunna konstatera att det var personer som under flera år tagit stor plats i vardagsläsningen hemmavid.
Särskilt Maurice. Hans bilderbok om vildbasingen Max, rumsförvisad utan kvällsmat tills han vet att uppföra sig bättre, har jag nog läst sisådär tvåhundraelva gånger. Gånger två. Fast nu ligger vilddjuren i vildingarnas land i kartongerna för "alldeles för barnsliga böcker" på vinden, förvisso med ny strålglans efter gårdagen.
Christine Nöstlingers unge Franz var yngstingens favorit i nu-kan-jag-läsa-själv-åldern och också en förtjusande familjeangelägenhet med den galna berättelsen Tomanernas liv om två väluppfostrade små flickor som genomgår en otrolig förvandling.
Att två gamla bekantingar går och får pris är ju något att bli lite glad över, faktiskt.
Glad var också kulturminister Marita Ulvskog, som i ett pressmeddelande konstaterade att "två barnboksförfattare av rang får litteraturpriset till Astrid Lindgrens minne" och att Maurice Sendaks vildingar är "en modern bilderboksklassiker som ständigt möter nya läsare, unga som gamla. Vem vill inte - men med skräckblandad förtjusning - följa med lille Max till vildingarnas land långt bortom haven?"
En annan som var nöjd och glad igår var Vimmerbys kommunalråd Leif Larsson, som före tillkännagivandet gissade på "flera pristagare, någon ganska publik och känd och kanske någon med öststatsanknytning, där barnkulturen stått högt på agendan" - nära skjuter som bekant ingen hare, men det här var spekulationer som rörde sig åt rätt håll, när nu flera viskade om att en organisation var det troligaste.
- Det här är jättestort för Vimmerby. Priset är en internationell angelägenhet som Vimmerby har stor delaktighet i, säger Leif Larsson, som också tycker att man valt ett bra tillfälle och en bra plats för själva utdelandet av priset på Skansen den 4 juni.
Den odelat positiva uppmärksamheten Vimmerby får är av godo för kommunen, på flera plan.
- Och med vetskap om juryns ambitioner kommer det internationella intresset för priset bara att öka i framtiden. Det känns naturligtvis väldigt bra.
Fast gladast av alla torde förstås Nöstlinger och Sendak ha varit igår. Nöstlinger fick beskedet strax före presskonferensen och sägs ha tagit det hela med "stor glädje, och lång tystnad". Sendak låg sannolikt ännu och sussade borta i Amerika, men hade fått ett sjusärdeles uppiggande meddelande på sin telefonsvarare.