"För länge sen i fattigdomens dagar, då fanns fattigstugan, en i var socken. Där bodde alla socknens stackare, de gamla som inte orkade arbeta mer, de utfattiga och sjuka och förvärkta, halvstollarna och de ensamma barnen som ingen ville ta vård om, alla samlades de till den suckarnas ort som var fattigstugan."
Så börjar den, Astrid Lindgrens gripande och vackra "Spelar min lind sjunger min näktergal", som ursprungligen ingick i sagosamlingen "Sunnanäng" 1959.
Det är en saga där Astrid Lindgren vävt samman några av sina förnämsta gåvor - medkänslan för de arma och små, respekten för barnet, de djupa rötterna i ett landsbygdssmåland som inte ligger långt bakom ryggen vare sig på henne eller oss och förmågan att klä drömmar och visioner ett skönt skimmer utan några stänk av slisk och banalitet.
Så långt Astrid. Att göra något med avstamp från hennes författarskap var det viljefrö som satte igång en snart årslång process hos teatersällskapet Komedianterna - den här gången en brokig ensemble av såväl rutinerade skådespelare som helt oprövade kort.
- Vi ville göra något annat än det vanliga av Astrid och fastnade för den här, förklarade Agneta Regell, när hon häromkvällen presenterade föreställningen inför en fullsatt plenisal när Vilgot Sjöman var i Vimmerby.
Det smakprov publiken bjöds lär ha retat många smaklökar. Matts Hansson, Katarina Andreasson, och de båda flickor som delar på rollen som Malin - Sara Karlsson och Mia Johansson - visade att musiken spelar en förhöjande och viktig roll i föreställningen och bildspelet man använder som prolog, med autentiska bilder och autentiska utdrag ur protokoll sammanredigerade till fiktiv verklighet lämnade väl ingen oberörd - starkt, är ordet.
Agneta Regell säger att man den här gången valt att gå lite djupare in bakom rollfigurerna. Jocke Kis i Norkas fattigstuga - vem var han?
Jodå, han fanns alldeles på riktigt. I Vimmerby, en gång för inte astronomiskt länge sedan. Tillsammans med flera av skådespelarna började arbetet redan förra våren att söka kött på ben, djupare insikt och kunskap om de människor som kunde hamna i en fattigstuga. Man har besökt kommunens bildarkiv, läst fattigvårdsstyrelsens protokoll, haft besök av i lokalhistorien bevandrade föreläsare - allt för att kunna mejsla ut rollerna på ett sätt som väl inte kan bli annat än ytterligare trovärdigt.
- Intressant och sorgligt, och viktigt, tycker Agneta Regell.
För hundra år sedan fanns det gott om fattigfolk i Sverige. Inte minst i Småland. Vad betyder det för oss idag?
- Jag tror att vårt förflutna och våra förfäders svårigheter är viktiga för att förstå vad vi har idag. Å ena sidan kan man göra intressanta jämförelser med fattigvården förr och äldreomsorgen idag, men mycket har ju sannerligen förändrats. Vad är det då som fört oss framåt? Många människor har ett enormt behov att förstå vad som sker omkring oss idag och för att göra det hanterbart och greppbart är det bra att gräva där man står, i vårt lokala kulturarv.
Och mötet med gårdagens fattigfolk kan vara tungt, när de tittar tillbaka på oss med lessna ögon. Allt det här visste Astrid Lindgren, när hon beskrev livet i fattigstugan i Norka.
"Men Malin satt där så sorgsen, över kaffekoppens rand såg hon sig om i fattigstugans hela armod och elände och försökte hitta något endaste ett som var vackert. Men där fanns inget, nej, inget."
Men inom Malin händer det något vackert. Och ett under sker ju - det vet ni som kan er "Spelar min lind?"
Jimmy Karlsson, som tidigare medverkat i sällskapets uppsättning av Dickens "Julsaga", tycker att det känns spännande med övergången från påtaglig realism till saga.
Han och Annica Högberg är några av uppsättningens skådespelare som är nya ansikten för den lokala teaterpubliken - för Annica är det här första mötet med amatörteater.
Hon tycker om arbetssättet.
- Vi började ju redan förra våren så smått, sedan kom sommaruppehållet, så började vi repetera i september och så blev det nytt uppehåll för julsagan. Allt har fått sjunka in, och det känns väldigt bra.
Vad vill de att publiken ska bära med sig när de går hem från föreställningen?
- Det går inte att skriva folk på näsan, man måste få känna efter själv, säger Jimmy Karlsson.
Annica Högberg tror att berättelsens många bottnar kan ge väldigt skiftande eftersmak hos publiken.
- Ska jag vara ärlig är jag lite delad själv.
Men roligt tycker de att det är och särskilt roligt är själva skådespeleriet, tycker Jimmy Karlsson.
- Det är så skönt att få hänga undan den där tråkmånsen Karlsson i logen några timmar då och då?
Den 22 mars är det premiär och några premiärnerver märks då inte ännu. Därefter väntar ytterligare tre föreställningar för allmänheten - den 23 mars, samt 5-6 april. Den 9 april spelar de för hembygdsrörelsen, i första hand och under två aprildagar reser sällskapet runt bland elever i årskurs sex för att glänta på dörren till fattigdomens dagar.